Det var en dag utan spår av produktivitet. Jag skulle skriva två kåserier, fel: jag skulle arbeta om två kåserier. Utöver det vanligt vardagspyssel; handla, sätta upp fler ljusslingor, plocka bort alla lampor ur fönstren och ersätta dem med stjärnor och ljusstakar. Hämta lådan med ekologisk frukt, svänga inom Systemet och köpa ett par flaskor vin och en flaska glögg.

Men först och främst skulle jag arbeta om två kåserier. En baggis. Klockan var över två på eftermiddagen när jag kom hem från stan och var beredd att börja detta arbete. Brevbäraren hade varit där. Det låg ett litet platt paket. Vad är det? tänkte jag med pannan i djupa veck. Aha, det måste vara cd:n jag förhandsbeställde för flera veckor sedan. Mycket riktigt.

Det var Anders F Rönnbloms Ramlösa kvarn, som kom ut 1972 och alltså firar 40-årsjubileum nästa år. Den har inte funnits på cd tidigare (skandal, säger jag). Ramlösa kvarn är den bästa svenska plattan genom tiderna.

Säkert finns det människor som har avvikande uppfattning, men jag vet att jag har rätt. Jag skrev min allra första roman, Och natten är lång och svår, (den kom ut 1984) med inspiration från den plattan. Jag har verkligen längtat efter cd-utgåvan och jag hann knappt få av mig jackan förrän jag laddat spelaren och började lyssna.

Alla orden kom tillbaka till mig, jag kunde varenda textrad, varenda paus, varenda – allt. Och sjuttiotalet sköljde över mig, på gott och ont eftersom det fanns både gott och väldigt ont i mitt personliga sjuttiotal. Jag ville skriva romanen igen. Jag ville in i den världen igen, den miljön, träffa de människorna.

Jag arbetar med att göra e-bok av Och natten är lång och svår, men vet inte riktigt när jag blir klar. Snart, hoppas jag. För sjuttiotalet vill inte vänta. Om det blir arbete med de två kåserierna håller jag öppet. Jag tror att jag vill lyssna på Ramlösa kvarn en gång till och då passar det bättre att jobba med e-boken. När den kommer är det under nytt namn, Sången om Camilla. För det är ju så det är. Boken om Camilla, Anders, Rickard och Jenny är i själva verket Camillas sång. Från världens bästa platta.

De uppträder i stim, dessa telefonförsäljare. Just nu är de sannerligen på hugget, trots att jag inte slängt ut något smaskigt bete åt dem. Jag köper ingenting av telefonförsäljare, jag byter inte heller elleverantör eller telefonoperatör eller försäkringsbolag via telefonförsäljare. Eller låter någon av dem ta hand om mina pensionspengar.

De är så oerhört tröttande. Värst är det nästan när det ringer och ingen finns i andra änden. Om ingen vill prata med mig när jag väl svarar, finns det inte heller någon jag kan förklara min ovilja att köpa något för.

Inte hjälper det att vara Nix-ansluten heller, förmodligen eftersom jag var dum nog att ange ett telefonnummer när jag registrerade företag.

Men det finns alltid de som har det värre. Jag tänker då främst på de stackare som är telefonförsäljare och tvingas ringa upp till människor som hatar dem. För egen del kan jag alltid tacka nej och gå vidare i livet, medan de tvingas ringa upp nästa sura människa.

I går kväll satt jag på jobbet och tänkte att jag måste göra något åt det faktum att jag alltid är trött. Antingen får jag gå till hälsokosten och köpa något supermedel som gör att jag får vingar, eller också får jag acceptera att jag behöver lite mer sömn och lite mindre krav just nu. Jag bestämde mig raskt för det senare.
Så i dag vaknade jag utan krav. Jag hade ett enda önskemål: att ge mig ut och jogga. Efter att ha räknat ut att det inte är någon fara med skrivprojektet, det hinner bli klart även om jag inte jobbar med det de dagar jag har mitt normala arbete, släppte pressen och solen silade genom molnen som ett kvitto på att jag gjort ett vettigt val.
När frukosten var avklarad satte jag mig trots allt vid datorn en stund. Sedan drog jag på mig joggingkläderna och gav mig iväg.
Jag har som målsättning att jogga två gånger i veckan och styrketräna två gånger. Under några veckor i vintras lyckades jag nå målsättningen, annars är jag glad om det blir halva dosen. Oftast blir joggingturerna enbart sporadiska. Men det spelar ingen roll att de är som sällsynta gäster, de är varmt välkomna när de behagar dyka upp. I dag var det ljuvligt att komma ut och lufsa. Tankarna flyter så fritt i rörelse, som om de är gjorda för det.
Jag ser ut som en joggare, i löpartajts och tunn vindjacka, men jag kommer aldrig att bli något annat än lufsare. Det är gott nog. Det är gott nog att få in luft och syre i systemet, och all den där tröttheten som ligger över mig skingras. Tillvaron blir möjlig igen.
I morgon när jag vaknar ska jag inte heller ha några krav. Just nu är det bästa sättet att få någonting gjort.