Innan jag landade i tv-soffan för att titta på Vinterstudion gick jag ut för att sätta upp ljusslingan i paviljongen. När det var klart upptäckte jag att mer än hälften av ljusen hade gjort sitt. Det var en liten besvikelse eftersom slingan är av det moderna slaget, med LED-lampor. Tur i alla fall att jag hade en slinga till, i lådan med övrigt julpynt. När jag tog ner lådan från hyllan i förrådet fick jag en känsla av déjà vu – det är inte länge sedan jag packade ner allt pynt i lådan och ställde undan den. Mellan mig och nästa gång det fanns anledning att titta i lådan låg en evighet.

December månad kommer oftare än våren och sommaren, det kan vi nog slå fast.

Nu lyser i alla fall ljusslingan. En vecka för tidigt, men trädgården behöver varje liten ljusglimt den kan få.

Lördagsmorgonen har gått över i förmiddag, jag har nästan sovit ut, ätit frukost, tittat igenom tidningen och försökt massera bort den värsta smärtan i axlar och nacke. När den släpper framåt dagen glömmer jag att den finns, tills nästa gång den dyker upp. Smärta i axlar och nacke är sådant man får räkna med när man, som jag, suttit framför en dator nästan varje dag i över trettio år.

Jag har tänt stearinljus och, trots smärtan, satt mig framför datorn för att fortsätta arbetet med kåserisamlingen. Cayenne är ute och med jämna mellanrum går jag till dörren för att se om han vill komma in. Regnet hänger i luften, det är milt, i dag var det till och med en halv grad varmare ute än i växthuset.

Ett par timmar vid tangenterna, sedan får det vara nog. Om jag inte blir sittande med den kommande e-boken, Sången om Camilla. Det är mycket som ska hinnas med en ledig lördag.

Den 15 september nästa år kommer min kåserisamling om katten Cayenne ut. Då fyller han tio år. Arbetet med boken är i full gång, jag har letat upp alla kåserier jag skrivit om honom sedan han var liten, och nu jobbar jag om den en aning samt förser dem med kommentarer. De flesta kåserier har tidigare varit publicerade i Hallandsposten.

Det är intressant att uppleva hur många minnen som kommer fram. Jag hade glömt hur livlig Cayenne faktiskt var. Han är nio år nu och har börjat bete sig mer vuxet, även om han då och då studsar omkring som om han vore ung.

Nedan delar jag med mig av ett kåseri, skrivet i mars 2005, när Cayenne var två och ett halvt år.

Misslyckat pärlprojekt

Pärlor och svin hör inte ihop, det vet de allra flesta. Fast jag begriper inte varför man någonsin skulle komma på tanken att kasta pärlor åt svin, eller åt någon alls för den delen. Enda gången pärlor kastas är väl om snöret de är trädda på brister. Då far de likt ärter över golvet och skapar allmän irritation. Om pärlorna är äkta samlas de troligen mödosamt ihop och sparas tills man får tillfälle att trä dem på en starkare tråd, men om de kostat några tior och köpts i en butik för allmänt krimskrams kan hända att man kastar dem.

En sak jag lärt mig senaste veckan är att inte kasta pärlor åt Cayenne. Han uppskattar inte pärlor. Han ser på mig, och sedan på pärlorna, innan han går sin väg.

Det började med att han gick till sin toalåda väldigt ofta. Alldeles för ofta, enligt min mening. Varje gång han gick därifrån hade han efterlämnat en liten grusinkapslad pöl.

Aj aj aj, tänkte jag och mindes hur det var första gången jag själv hade urinvägsinfektion. Det gör ont ända upp i hårrötterna när jag tänker på det. Jag började iaktta kattstackaren extra noga. Han sprang till lådan, jag sprang efter, han kissade en liten liten skvätt, som jag noga undersökte, sedan sprang han tillbaka till matrummet och fortsatte leka, varpå jag sprang efter och tryckte min näsa mot hans nos för att känna efter om den var kall och lite fuktig.

Förresten tycker jag att det är märkligt att han fortfarande beter sig som en kattunge, och bär omkring sina plastade ståltrådar som om de vore sylfidlika möss.

Nåja, tänkte jag, det är nog inte så farligt. Han ser inte ut att ha ont.

Sedan blev det fredag, och tredje dagen med småkissande. En sak som jag upptäckt är att katter ofta blir sjuka eller skadade lagom tills helgen, när ens ordinarie veterinär har stängt. Den här gången hade jag i alla fall tur. Jag fick tid samma dag, och besked att Cayenne eventuellt skulle sövas så att de kunde tömma honom. Allt jag läst om urinsten och annat elände flimrade förbi. Sjuttiotvå timmar, sedan finns ingen räddning, om inte katten kan kissa ordentligt.

Vad ont det gör i både själ och hjärta när djuren blir sjuka. Även om de inte uppvisar andra symptom är smärre kissproblem. Av ren nervositet började jag själv känna det som om jag fått en slängt av blåskatarr.

Någon överhängande fara verkade det inte vara med Cayenne. Han fick en smärtstillande spruta som skulle förmå honom att slappna av, och en tid för återbesök på måndagen, då med urinprov.

Hur tar man urinprov på en katt? Sträcker fram ett rör och ber honom pricka rätt?

Inte då. Jag fick med mig ett kit för katturinprov. Det bestod av plastpärlor som katten skulle kissa på, en pipett att suga upp kisset med och ett rör att hälla ner det samma i.

Okej, med tanke på hur ofta han sprungit i lådan skulle det inte bli något problem. Trodde jag.

Den där smärtstillande sprutan visste var den tog. Cayenne återgick till normalt kissbeteende, det vill säga en gång per dygn. På söndagskvällen när jag kom hem från jobbet flyttade jag bort hans ordinarie låda, där han precis skvätt ur sig en rejäl pöl, och ersatte den med en mindre låda där plastpärlorna glimmade som små förrädiska hagelkorn.

På morgonen hastade jag dit och kollade. Lådan stod fullkomligt oanvänd. Under förmiddagen betedde jag mig som Saltkråkans Stina när hon försökte få Hoppiland-Kalle att säga ”Far ända in i baljan”.

– Du kan väl göra det en gång. Bara en gång, det är väl inte så svårt!

Men Cayenne såg på mig, på pärlorna och sedan gick han sin väg. När jag placerade honom i lådan hoppade han jämfota därifrån.

Till slut tvingades jag ge upp och sätta tillbaka hans ordinarie låda. Jag vågade inte riskera att han skulle dö av sprängd blåsa bara för att han inte förmådde kissa på pärlor.

Det tog en minut innan han gick dit och uträttade sina behov. Noggrant sprätte han över innan han travade tillbaka till sina plastklädda ståltrådar. Han bar fram sin favorit, en svart, till kyl- och frysskåpet, och med en välriktad skjuts med tassen förpassade han den in under skåpet. Uppfordrande tittade han på mig och överlät åt mig att med hjälp av en linjal fösa fram den igen.

Det råder ingen tvekan om att maktpositionerna förskjutits i familjen. Så går det när man kastar pärlor åt katter.