Postleveransstress

Böckerna anlände. På en pall, nästan mitt på vägen, eftersom chaufförens handtruck inte förmådde forcera en grusad infart. Där grusades min förhoppning om att slippa bära lådorna så långt.

Fast jag köpte en proffskärra, en transportkärra på två hjul med utfällbar hylla längst ner, i höstas. Den var ovärderlig när det gällde att snabbt flytta lådor från pall på vägen till veranda i huset.

Sedan fick jag lite ångest. Alla dessa lådor. Fyllda av böcker. Hur ska jag lyckas bli av med dem? En strategi behövs. Jag drog några djupa andetag när jag kommit till jobbet, och bestämde mig för att så snabbt som möjligt köra lådorna till lagret och bara behålla åtta lådor hemma. Dessa åtta lådor innehåller drygt fyrahundra böcker. Okej, fyrahundra böcker, det låter mycket. Då låter jag bli att tänka så. Jag tänker åtta lådor i stället. Åtta lådor, innehållande böcker, ska på olika sätt skingras. Ut ska de, bort. Somliga säljas, andra skänkas.

Åtta lådor. När de är tömda hämtar jag hem åtta lådor till och gör om proceduren. Pocketböcker har ett långt liv. Och jag har många böcker.

Den som väntar

Och här sitter jag och väntar. Mina tvåtusen pocketböcker har fortfarande inte kommit fram. Enligt min kontakt på tryckeriet ska de komma i dag (egentligen skulle de ha levererats förra veckan), men jag har inte sett till dem än. Så fort jag hör motorljud lystrar jag, men inga lastbilar verkar ha något ärende till min gata.

Nyss ringde det. Eftersom tankarna kretsar väldigt intensivt runt bokleveransen trodde jag för ett ögonblick att det var chauffören som ville tala om att han var på väg. Eller inte var på väg. Jag vet att det inte fungerar så. I stället kommer de körande, ringer på, om ingen är hemma lämnar de ett meddelande att de varit där och sedan kör de sin väg och kommer tillbaka en annan gång.

Ändå ville jag att det skulle vara chauffören som ringde. I stället var det från någon sorts nummerupplysning. Kvinnan som ringde ville uppdatera uppgifterna som de hade i sin katalog.

Om jag inte avbrutit henne gång på gång med mitt mantra: ”Jag är inte intresserad av att ha några uppgifter i katalogen, ni kan ta bort alla uppgifter i katalogen” skulle hennes samtal ha mynnat ut i erbjudandet att jag kan få ha kvar uppgifterna i katalogen, och sedan skulle det kommit en faktura på cirka 4.000 kronor för den beställda annonsen.

Nej tack. Däremot skulle jag inte ha emot en bokleverans. Rakt in på min grusade infart. Men det är väl att begära för mycket.

Stillsam lördag

Jag jobbar helg varannan vecka. Det innebär att jag arbetar fredag, från tio i två på eftermiddagen till halv ett på natten och söndag, samma arbetstid. Utöver det jobbar jag onsdag, torsdag, måndag, tisdag och onsdag. Men lördagen är ledig. Och helt ljuvlig. De veckor när jag jobbar både fredag och söndag vill jag helst inte göra någonting på lördagen. I dag har jag varit ute i växthuset en kort stund för att vattna sådden, i övrigt har jag suttit i soffan med datorn i knäet och teven igång. En stund var solen synlig och då tänkte jag vagt att jag borde gå ut och känna den stråla mot ansiktet.

Då och då loggar jag in på Elib och kollar försäljningsloggen. Det är på Elib min e-bok, Och natten är lång och svår, finns, och det är därifrån den laddas ner från bibliotek och nätbokhandel. Jag hade inte några som helst förväntningar på att boken skulle sälja eller lånas ut, men tack vare att den skyltas som ny på bibliotekens e-bokshemsidor är det faktiskt en och annan som hittat den. Varje gång det händer får jag påfyllning av självförtroendet.

Det gäller att passa på och glädjas, när det kommer nya e-böcker och min bok faller neråt på listan lär inte så många hitta den. Men det är kul så länge det varar.