I dag fick jag mitt andra lektörsutlåtande på romanmanuset till Mellan raderna, som jag planerar att ge ut nästa vår. Medan den förra lektören (jag lämnade manuset till två olika lektörer för att få så många synpunkter som möjligt) gav ganska många tips och råd och mätte manuset mot en checklista på ett effektivt sätt, var det andra utlåtandet nästan mer som en essä. En del av de synpunkter och formuleringar som fanns kommer jag att plocka fram när mitt självförtroende är som sämst: vem blir inte upplyft av att få höra att man sällar sig till en skara författare ”utan vilka vår litteratur skulle vara betydligt fattigare” och att ”manuset är mycket väl genomarbetat och språket ypperligt” … att ”det är skickligt gjort, så som bara en erfaren skribent förmår.”

Det finns mer av samma sorts omdömen. Och så kommer det negativa, det som jag hela tiden väntade på. Dialogen är övertydlig och ibland högtravande. Det är intressant: dialogen hör till sådant som jag ofta fått uppskattning för i andra romaner. Här finns något att jobba med. Jag ska läsa hela manuset högt och känna på varenda ord som läggs i munnen på någon.

Första gången jag läste igenom utlåtandet gjorde jag det i etapper. Alla positiva omdömen blev på något sätt overkliga och jag hade svårt att ta dem till mig. Kritiken mot dialogen sög jag däremot i mig ögonblickligen. På något märkligt vis har jag lättare för att hantera det negativa, eller, som i det här fallet, den konstruktiva kritiken – viljan att ge ett råd till någon som i grunden har gjort ett gott jobb, men kan göra ett ännu bättre jobb.

Vid de skrivarkurser jag gått har vi fått lära oss att ge och ta kritik. Det är inte lätt. Jo, ibland är det lätt – om man tycker om det man läser, då är det lätt att även ge kritik på det som är mindre bra. Men om man tycker att texten är omöjlig, då är det fruktansvärt svårt.

Det är inte mycket lättare att vara den som får ta emot kritiken. Man hör bara det negativa och hamnar ofrivilligt i försvarsställning. Det positiva kommer man inte ens ihåg.

Nu har jag både det positiva och det negativa på papper. När jag blir för kaxig ska jag komma ihåg att min dialog är högtravande. Eller att jag undviker hinder för mina romanfigurer. Jag får aldrig någonsin tro att jag är något. Vi bor trots allt i Janteland.