månadsarkiv: maj 2012

Dolda djup – recension

Postat av

Ann Cleeves: Dolda djup (Bonnier pocket)

Dolda djup är första boken i Ann Cleeves serie om kriminalinspektör Vera Stanhope. Jag läste Cleeves Shetlandskvartett med stor behållning, och jag har sett filmatiseringen med underbara Brenda Blethyn som excentriska, lätt alkoholiserade Vera.

Hur mycket glädje kan man ha av en deckare där man vet vem mördaren är? Det beror på hur den är skriven, blir mitt omedelbara svar. Jag har tagit god tid på mig att läsa, några sidor varje kväll bara för att få boken att räcka så länge som möjligt. Nu är den slut, över, förbi – och jag saknar den.

När Julie Armstrong kommer hem efter en lyckad kväll på krogen hittar hon sin son död i badkaret, och på vattenytan flyter blommor. En tid senare hittas en ung kvinna död i en vattenfylld klippskreva, även om draperad med vilda blommor. Vera Stanhope och hennes team befarar att en seriemördare är i farten, någon som njuter av att leka med polisen och visa hur duktig han/hon är.

Hade de två offren något gemensamt? Vad spelar de fyra fågelskådande vännerna för roll i dramat? Är de bara oskyldiga iakttagare, som råkar vara de som hittar Lily Marsh, mördarens andra offer?

Frågorna är många och Vera blir allt mer irriterad över att inte kunna hitta svaren.

Jag tycker om Ann Cleeves personskildringar, hur hon låter till synes oväsentliga tankar fara genom huvudet på sina karaktärer, och fördjupa bilden av dem. Och miljöerna; jag är svag för de brittiska öarna.

Andra boken om Vera Stanhope, Döda talar inte, har kommit ut i vår. Den ska jag snarast lägga beslag på.

 

Att inte vara snål och dum

Postat av

När jag var klar med inlagan och omslaget till Cayenne – kryddpojken med bett funderade jag på om jag eventuellt skulle hoppa över momentet att beställa provtryck. Jag hade varit noggrann, granskat allt både en och två gånger, att behöva betala över 700 kronor för en provbok kändes onödigt.

Men fegheten segrade. Jag beställde provbok (och fick två!) och i efterhand är jag väldigt tacksam för det. Nu saktar jag ner tempot ytterligare, och granskar en gång till. Byter ut illustrationer som inte blev bra i tryck, bland annat bilden av Cayenne efter slutordet som blev mörk och tråkig.

Det är så lätt att vara snål och dum, i mitt fall handlade det dessutom om att vinna lite tid och hinna få hela leveransen innan jag börjar lönejobba igen 1 juni, men med tanke på att releasen inte är förrän i mitten av september har jag A-L-L tid i världen. Det gäller bara att försöka få leveransen en dag när jag är hemma, och det tror jag att jag ska kunna klara att pricka in.

Sedan ser jag fram emot att tillfälligt få släppa kåserisamlingen och på allvar ge mig in i redigeringen av nästa roman. Den har inte riktigt lyckas fånga mitt intresse än. Men snart, så …

 

Oorganiserat kaos

Postat av

Jag är svag för växter som själv bestämmer var de vill växa. Förra året hade jag exempelvis en stockros som självsått sig i skarven mellan ett par betongplattor. Den blev tre meter hög innan den lade sig sedan snett över en grusgång. I år dog den, men om jag känner den rätt har den sett till att föröka sig, och kommer med säkerhet upp på platser bara en stockros kan drömma om att växa.

Malvorna som jag planterade i en rabatt har dragit sin kos, somliga till andra delar av trädgården, andra till bättre världar. De gillade nog inte att aklejorna bredde ut sig, korsade sig och ständigt visade upp nya färgkombinationer.

I ena hörnet av trädgården finns en relativt stor rabatt där jag tänkte mig lupiner i ena kanten. Men lupinerna nöjer sig inte med att växa bara längs kanten. De kommer upp där det passar dem, vilket är överallt. Så gör även aklejorna, de stora blåklockorna, höstfloxen och allt annat.

Jag gillar det. Jag försöker behålla dem där de kommer även om det ser stökigt ut, i synnerhet när de hoppar ut från rabatten och växer i gräset i närheten. Min plan är i stället att inte blanda in så många färger. Blått, rosa och vitt – samt en röd sommarnejlika och en påfågelsblomma som brukar börja i rosa och övergå till gult.

För några år sedan kom en vresros på besök utanför staketet. Den verkade trivas och stannade kvar, blev stor och blommade rikligt. I höstas fick jag hjälp att flytta in den i trädgården, eftersom den inte längre kunde stå kvar där den valt att slå sig ner. Vresrosor är inte vresiga, i alla fall inte mot människor som tycker om den. Den flyttades bryskt och fick bara lite sand att växa i, men halva busken grönskar och snart slår de första blommorna ut.

Någon ordning blir det aldrig i min trädgård, men det är helt okej.