Grim förlag ett år

I dag fick jag två provböcker av Cayenne – kryddpojken med bett, som jag beställt från tryckeriet. Det är en trygghet att först beställa prov, då har jag möjlighet att korrigera och ändra innan jag beställer hela upplagan.

För drygt ett år sedan beställde jag första provboken. Den gången var det Snökupan, och efter lite trubbel med omslaget hjälpte tryckeriet mig att göra om. Sedan väntade jag ivrigt på första beviset på att Snökupan blivit en riktig bok. Leveransen blev något av ett antiklimax: jag fick omslaget för sig och resten i lösbladssystem.

Det gick naturligtvis att läsa korrektur, och jag hittade de där sista irriterande felen, men jag fick ingen känsla för hur boken skulle se ut när den var klar.

Ett år har alltså gått, och jag kan konstatera att jag har lärt mig en hel del. Jag har kommit ut med en ebok (Och natten är lång och svår) och två pocketböcker (Kråkprinsessan och Glömskelunden) sedan dess. Och nu sitter jag alltså med ytterligare en provbok – en riktig bok, inga lösa blad, och omslaget blev korrekt från början. Fast lite förändringar kommer jag att göra, nu när jag har chansen.

Ett år med Grim förlag. Det har varit ett spännande år med massor av nya erfarenheter. Ibland känner jag mig som den gris i motvind som är förlagets logo, ibland som en liten glad gris. Nästa stora grej är Bokmässan i Göteborg i höst. Där kommer Grim förlag att vara tillsammans med andra egenutgivare. I en turkos monter med nummer A02:52 ska vi sprida information om vår verksamhet, och förhoppningsvis träffa många mässbesökare. Till detta finns anledning att återkomma. Nu ska jag ta en närmare titt på Cayenneboken och se vilka förbättringar som jag kan göra.

Annat än redigering

Jag är glad att det inte finns någon deadline för min roman inom de närmaste månaderna, för redigeringen går inte fort. Manusbunten ligger på bordet och jag har börjat dissekera kapitlen och sammanfatta scenerna, men min koncentration ligger för tillfället på helt andra saker.

Egentligen skulle jag inte ha börjat jobba med manuset förrän till hösten men när jag inte har något levande skrivprojekt i gång mår jag pyton. Då är det bättre att ha ett som jag inte ägnar speciellt stort intresse för tillfället. Jag vet att det finns där, och jag vet att jag snart kommer att börja arbeta på allvar.

Än så länge är det trädgård som gäller. Jag har flera projekt igång, och är på väg att slutföra somliga, påbörja andra och ha några flytande. En liten äng, cirka tio kvadratmeter stor, har jag fixat till. Inte helt och hållet på egen hand, jag har anlitat hjälp för att gräva bort den gamla sand- och jordmassan, som mest bestod av sådant man inte vill ha i en äng, och nu ligger en blandning av jord och sand på plats, med en nysådd blandning lämpad för kalkfattig torräng.

En sumpväxtrabatt har jag också fått klar. Jag kom på det förra året, att jag skulle gräva en rabatt, lägga dammduk i botten, fylla på med jord och plantera sådana växter som egentligen trivs bäst i strandkanten där det oftast är fuktigt.

Och i dag har jag tömt min lilla damm, flyttat bort en stor iris till sumprabatten och väntar nu bara på att trädgårdsbutikerna ska få hem vattenväxter. Näckrosor, kaveldun och förgätmigej är planen. De två förstnämnda i dammen, den sistnämnda ska få sprida sig i sumprabatten.

Några ton byasten ska bort från uteplatsen, och ersättas av singel. Jag har åtagit mig att plocka bort stenen. Det är bra träning: varje sten väger fyra kilo, jag tar en sten i var hand, böjer mig, plockar upp stenen, reser mig och går till släpkärran. Uthållighetsstyrka, kallas det.

Sedan är det nog inga större projekt där jag är personligen inblandad. Jag har gott hopp om att hinna bli klar före maj månads utgång. I annat fall fortsätter förhoppningsvis livet även i juni, och jag får göra klart det jag inte hunnit med. Det måste finnas tid även för stilla kontemplation. Sådan sker med fördel i växthuset, där jag njuter av att se tomaterna skena iväg och bli kraftiga och fina.

På det hela taget mår jag rätt bra. Och till redigeringen av manuset återkommer jag.

Vårt dagliga bröd

Först glömde jag bort att jag måste baka bröd i dag för att ha till frukosten i morgon. Då blandade jag snabbt ihop en deg. Sedan glömde jag bort att jag hade satt deg till jäsning. Då hade den klättrat ända upp till kanten och var på väg att välla över.

Och slutligen var jag ytterst nära att glömma sätta brödet i ugnen. Vid det laget insåg jag att det var säkrast att sitta kvar i köket och titta på ugnsluckan medan brödet gräddades.

Nu återstår bara att dela brödet i bitar och frysa in. Om jag inte glömmer det. Risken är uppenbar, med tanke på att jag är både splittrad och trött. Helst skulle jag vilja gå och lägga mig, men brödet måste svalna först. Och jag måste se ett tv-program som börjar klockan tio, och som jag ska skriva tv-krönika om i morgon.

Det är ingen risk att jag glömmer att skriva krönikan, eftersom jag skrivit en stor lapp och lagt på köksgolvet.