månadsarkiv: juni 2014

Att våga höja blicken

Postat av

Jag bytte lås i köksdörren för några månader sedan. Dörren är en typisk altandörr, låsbar endast från insidan och jag ville kunna låsa med nyckel utifrån. På sista tiden har det börjat krångla, det har ibland varit nästan omöjligt att trycka ner handtaget. Jag hämtade cykelolja och smörjde piggen som fälls ut när handtaget trycks ner. Det hjälpte i en halvtimme, sedan var peoblemet tillbaka. Jag kollade närmare på den där piggen och funderade på om jag skulle behöva slipa ner den lite, det verkade som om den fastnade.

I dag blev det till slut omöjligt att stänga dörren. Tvärstopp. Och helg, så jag kunde inte ringa låsfirman som satte i det nya låset. Då – efter att ha haft de här problemen i flera månader höjde jag blicken. What! Där satt en pigg högre upp på dörren! Jag hämtade en skruvmejsel och tryckte på piggen så att den löpte fritt och jag kunde trycka ner handtaget.

Sedan fick jag nästa briljanta idé. Jag smörjde piggen med cykelolja.

Egentligen borde jag inte berätta det här eftersom det är så dumt att jag skäms. Men samtidigt är jag så glad att jag löst problemet med det trilskande låset att jag ändå gör det. Och så går jag till dörren, öppnar, stänger och häpnas av vad som kan inträffa om man vågar höja blicken lite och kolla in HELA dörren.

20140605-183726-67046083.jpg

Med förebild i verkligheten

Postat av

omslagMina romaner bygger inte på verkliga händelser. Jag gör inte skönlitteratur av mitt liv. Jag placerar inte ens mina romankaraktärer i namngivna miljöer – det är bara Boel i Mellan raderna som åker till verklighetens Penzance i Cornwall. Resan dit och vistelsen där är fiktion.

Men jag måste erkänna att huset där Solbritt i Kråkprinsessan bor och dit Monika flyttar i Glömskelunden – det huset har sin förebild i ett hus som sedan barndomen fascinerat och retat min fantasi. Som tonåring fick jag möjlighet att se huset invändigt och sedan dess har det alltid haft en plats i mitt hjärta.

Solbritt handskas inte varsamt med huset. Monika gör åtminstone ett försök att ta hand om det. I verkligheten har husets nuvarande ägare lagt ner massor av tid och pengar och möda på att återställa det efter tidigare ägares klåfingrighet och brist på känsla. Jag beundrar dem för det och är glad att de förstår sig på husets själ och har velat bevara den.

Länge har jag tänkt berätta för dem att deras vackra hus faktiskt är med i två romaner, men jag har inte vågat. Men i tisdags var jag på ett möte och tornhusets ägare var också där. Jag berättade om böckerna, hon blev överraskad och glad och i dag var jag på kontoret och lämnade över böckerna. Trevligt, tycker jag.

Kritiskt läge

Postat av

skräpDet enda som hindrar mig från att radera manuset till Sorgbägare från datorn är vetskapen om att det ska vara så här. Det kommer en period i varje manus liv (och i varje författares) då tvivlet är som en himmelshög mur. Jag har kommit till den muren nu. Det jag skrivit är skräp, ointressant för alla inklusive mig själv. Det värsta är inte att jag vill radera, det värsta är att jag inte ens vill skriva om det efter att jag raderat. Jag vill aldrig skriva en rad till. Samtidigt, i en annan del av hjärnan, funderar jag på karaktärer till nästa roman, den som är så hemlig att jag inte knystat om den för en enda människa.

Ibland är det härligt att vara författare. Om jag räknar bort alla tillfällen då jag får positiv respons på det jag skrivit och bara fokuserar på de ensamma stunderna då det är jag och manuset – då finns ögonblicken när jag är bäst i världen. De där ögonblicken varar aldrig länge, de är just ögonblick och om jag tittar bort just då missar jag dem.

Tvivlet är den där höga muren, den som måste plockas ner sten för sten. Jag kommer att göra det den här gången också, i förhoppningen om att hitta ett enda ögonblick då jag är bäst i världen. Och inte titta åt ett annat håll just då.