Jag hade precis testat min nya tvättmaskin, hängt ut tvätten och gjort mig redo för en promenad. Då började det givetvis regna och jag fick snabbt plocka in tvätten och hänga den i badrummet. Jag hade faktiskt tänkt ge upp tanken på promenad också, men besinnade.
Efter att ha letat en stund hittade jag till slut regnbyxorna och gav mig av. Jag höll hyfsat promenadtempo, under tio minuter per kilometer, men fick inte igång tankarna i den riktning jag önskade.
Efter ett par kilometer mötte jag en man och därmed också en av personerna i min kommande roman.
Naturligtvis kommer jag inte att skriva om honom. Hur skulle jag kunna det, jag vet inte ens vem han är. Men det fanns något hos honom, frisyren kanske, som passade in och knuffade igång fantasin.
Medan jag gick insåg jag att jag den här gången kanske måste göra något som jag aldrig prövat tidigare. Eller – jag har prövat och misslyckats. Men jag känner att jag nog måste lära känna personerna innan jag börjar skriva. Sist jag försökte var med Monika i Glömskelunden. Hon gjorde uppror mot varenda egenskap jag tilldelat henne, och vägrade se ut som jag bestämt.
Vi får se om det lyckas bättre den här gången.
En annan sak som jag måste ha klart för mig innan skrivarbetet börjar är vilka huvudspår och sidospår som ska ingå. Berättarperspektivet har jag också börjat smaka på. Jag tvekar mellan två ytterligheter: å ena sidan skriva i jag-form och komma huvudpersonen riktigt nära, å andra sidan vara den allvetande berättaren och kunna kliva in och ut ur de olika karaktärernas huvuden.
Jag höll mig torr och varm under vandringen och tänkte att tajmingen kunde ha varit sämre. Jag kunde ha varit fem minuter snabbare att komma iväg. Då hade tvätten hängt ute och blivit smutsig i regnet, och jag hade varken haft regnbyxor eller kapuschong till jackan. Ibland har man tur!
Funkar det inte att ha bägge perspektiven? Alltså att i olika kapitel alternera mellan en karaktär som är jag-perspektiv och andra karaktärer som skildras i tredje-person-perspektiv. Förstås att man är konsekvent med perspektiven boken igenom.
Det skulle nog kunna fungera att göra så, i synnerhet i spänningslitteratur är det inte ovanligt med den typen av perspektivbyte. Vi får se var jag landar till slut, jag försöker vara öppen för alla varianter.
Spännande Annika – kul att få veta hur du funderar och hur det fungerar! Lycka till förstås!
Det är en mycket spännande fas i processen – allt är möjligt och det finns inga begränsningar. De kommer sedan, men det är inget jag behöver tänka på nu. Jag kommer att fortsätta skriva ner mina mer eller mindre förvirrade tankar då och då, eftersom jag själv tycker att det är så spännande att läsa om hur andra gör.