Till Kungsbacka för att gå på djupet med mitt manus.

I dag satte jag mig på tåget till Kungsbacka för att träffa Joanna Björkqvist, min högt värderade redaktör. Hon har gått igenom manuset till Kvinnor, vin och vänner, min litterära bagatell som ska komma ut någon gång till våren på Grim förlag.

Jag var lite nervös innan, för efter att jag lämnade ifrån mig manuset har vi inte pratat om det och jag tänkte att det jag åstadkommit nog var så pass illa att det inte skulle gå att rädda. Problemet är bara att jag trumpetat ut att jag ska skriva en feelgood och att den ska komma ut till våren. Inte så bra då att stå här utan ett användbart manus.

Överlämnandet av manuset.

Så illa är det inte, kan jag direkt konstatera. Efter att Joanna och jag ätit lunch satte vi oss på biblioteket i Kungsbacka och gick igenom manuset, sida för sida. Det fanns kommentarer på de allra flesta sidorna. Ibland bara i form av en glad figur men ofta med klargörande synpunkter på något som inte känts bra.

En del av synpunkterna var sådant som jag själv har funderat på men inte formulerat för mig själv. Väldigt praktiskt att någon annan formulerar det i stället, så att det blir konkret och – framför allt – omöjligt att blunda för.

Det finns hopp. Faktiskt mer hopp än vad jag kände när Joanna redaktörsläst Sorgbägare första gången. Då var jag mer nervös när jag åkte hem än före manusmötet, eftersom jag inte hade en aning om hur jag skulle rädda situationen. Det vet jag inte nu heller, inte på alla punkter. Men jag känner mig betydligt lugnare, vilket kanske märks i bilden jag tog på tåget, med ett positivt ljusskimmer i horisonten.

Det är mycket att fundera över inför redigeringen av mitt manus. Men visst kan man ana ljuset. Det är ungefär så jag känner. Visst blir det bra till slut!

Det kommer att krävas några långa vandringar och en anteckningsbok i ständig beredskap. Om två månader är nästa version av Kvinnor, vin och vänner klar. Det känns bra att veta.