Jag avskyr OS. Jag visste att det skulle bli så här, att jag skulle bli sittande framför teven och SVT Play, oförmögen att stänga och gå ut i sommaren. I går drog friidrottstävlingarna igång och nu är det verkligen kört. Jag kommer att följa varenda kvaltävling, varenda hopp, löpsteg, allt.
Det är bara att inse att de här OS-dagarna är förlorade.
Förlorad känner jag mig också när det gäller läsandet. Flera böcker har jag öppnat och påbörjat men slagit ihop och lagt undan. I stället för att tillägna mig litteratur som det pratas och skrivs om har jag tagit min tillflykt till Maria Lang. Och förvånas, än en gång, över hur bra hennes tidiga böcker faktiskt är. Lika dåliga är de tio sista. Men med den produktion hon hade, en bok om året från 1949 till 1990, är hon ursäktad. Fyrtiotvå böcker, 42. Det är ofattbart.
I morse läste jag ut Se döden på dig väntar. Medan jag väntar på att höstens recensionsböcker ska dyka upp i min brevlåda får det bli en Lang till. Eller två. De är så välsignat korta att man slukar dem snabbt.
Och på redigeringsfronten går det långsamt framåt. Innan OS-tävlingarna kör igång på förmiddagarna hinner jag sitta en timme vid datorn. Men det stundar snart bättre tider. Och det är trots allt inte OS mer än vart fjärde år.
