Ett slag för värmen – värmeslag

När jag nu äntligen accepterat att jag inte gillar värme är det mycket lättare att motivera varför jag sitter inne när det är varmt. Svårare är kanske att förstå varför jag väljer en sådan här het dag till bokföringsarbete. Sådant brukar få hjärnan att koka oavsett yttre betingelser. Men nu är det gjort. Jag hittade till och med ett kvitto som jag trodde att jag hade slarvat bort. Och jag har skrivit och skickat fakturor, samt betalat räkningar.

Men när jag sedan var redo att titta på manuset och börja jobba med det – då kände jag värmens förlamande kraft. Det sägs att det ska bli svalare väder till helgen. Jag tror att jag väntar på det innan jag fortsätter.

I stället ska jag läsa ut Pelle Sandstraks Mr Tourette och jag, som jag hållit på med i en evighet och ständigt lagt ner eftersom det kommit annat emellan. Jag tog den med mig på tåget till Malmö i går, och hade inga svårigheter att komma direkt tillbaka in i den. Nu har den nedåtgående spiralen äntligen nått botten, det finns hopp. Det är en både gripande och fascinerande bok.

En plats i skuggan – här kommer jag!

Strukturens mystik

Jag älskar att se trädgårdsprogram på teve, och trädgårdsprogram är det verkligen gott om. Ett är det brittiska Plantera mera, där två trädgårdsarkitekter åker runt och hjälper familjer att få fina trädgårdar.

Det gäller att skapa struktur i trädgården, säger en av dem. Då lystrar jag extra, tänker att jag äntligen ska få veta vad struktur är.

Jag har ingen aning om ifall min egen trädgård har struktur eller inte. Den är skapad utifrån min intuition. Eller slumpen. En vag plan, ett infall.

Det är som att skriva romaner, det har jag sagt förut. Jag har ingen aning om hur jag ska hitta strukturen i mina romaner heller. De är skapade utifrån min intuition. Eller slumpen. En vag plan, ett infall.

När trädgårdsprogrammet är över har jag fortfarande ingen aning om vad struktur är. Och när jag läst senaste numret av tidningen Skriva, där det står en del om romanens struktur, vet jag fortfarande inte vad det är. Förmodligen är jag obildbar på den punkten.

Jag får helt enkelt fortsätta söka mig fram på känsla. Oavsett om det gäller trädgård eller romanskrivande.

Snart semestertid

Jag ska jobba några få dagar till, sedan är det äntligen dags för semester. Drömscenariot är en räcka blanka dagar, och min ambition är att det ska bli så. Men jag längtar även efter att börja skriva om manuset till Mellan raderna, det är en sådan där förväntan som jag minns att jag kände som barn dagen före julafton. Det känns som om jag inte har skrivit något på evigheter, jag har mest ägnat mig åt att producera böcker.

Jag måste också göra klart omslaget, har gjort det mesta men ännu inte närmat mig baksidestexten, det svåraste momentet i hela produktionen.

I augusti ska jag slå min äng för första gången. En snäll granne har slipat min lie och nu vill jag verkligen lära mig hantera den på riktigt.

Och plocka tomater i växthuset, och se när auberginplantorna växer, vill jag. Krusbär, vinbär – i stället för körsbären som aldrig blev. Plommonen dröjer, jag hinner börja jobba innan de är mogna, äpplena får också vänta.

Men bondbönorna! Dem kan jag provsmaka vilken dag som helst. Jag älskar bondbönor. Första kvällen på semestern ska jag koka bondbönor, äta med smält smör och dricka vin till.

Andas in djupt. Andas ut långsamt. Snart. Snart.