Romankaratärer, del 1

Jag har gått och funderat på att skriva ett blogginlägg om romankaraktärer. Om de exempelvis är viktigare i en roman än vad intrigen är? För mig är det så. Tror jag. Det är sällan jag är helt ointresserad av personerna i en roman eller film och ändå vill läsa/se vidare för att få veta vad som ska hända.

IMG_0004

Men jag återkommer till den frågan i ett annat inlägg. För bara några minuter sedan landade nämligen Elly Griffiths nya roman, De öde fälten, i min postlåda och jag erkänner att jag darrade lite när jag slet tejpen från kartongen och konstaterade att det faktiskt VAR den boken och ingen annan.

Jag älskar böckerna om Ruth Galloway, rättsarkeologen som bor vid saltängarna i Norfolk med sin dotter och sin katt, och som har en osviklig förmåga att hamna i händelsernas centrum. I vanliga fall är jag skeptisk till böcker där huvudpersonen, om det inte är en polis, gång på gång blir inblandad i mordfall. Jag tror till och med att jag skrev det i recensionen av den andra eller tredje boken om Ruth (det har kommit sju böcker än så länge).

Men det var nog mest för att jag kände att det krävdes av mig att jag var en aning kritisk. Det är nämligen inte helt sunt att tycka så mycket om en romanfigur, och för den delen alla de andra som frekventerar böckerna, som jag gör.

Och vad är det som gör att jag är så förtjust i Ruth, Nelson, Cathbad och de andra? Det vet jag ärligt talat inte. Men jag minns att jag inte hade läst mer än en sida av första boken innan jag kände att jag tyckte om Ruth. Hon var mer än en romankaraktär. Mer än en papperskonstruktion. Det har kanske med kemi att göra. På samma sätt som när det klickar mellan människor IRL.

Jag har drygt hundra sidor kvar av en bok som jag ska skriva en recension på före söndag, plus en bok som jag läst men ännu inte skrivit om, även den ska vara klar före söndag. Plus en hel del annat att göra. Men det ENDA jag vill är att dra mig undan från världen och börja läsa De öde fälten.

Just därför tänker jag lägga undan boken. Åtminstone några timmar …

Våga lita på det undermedvetna

Bilden lånad från internet.

Bilden lånad från internet.

Det där med synopsis och detaljplanering när jag skriver romaner är inget för mig, det har jag skrivit om förut. Jag tar ut en ungefärlig riktning och låter sedan romanen växa fram efter hand. Ju mer jag skriver desto mer vet jag om fortsättningen och när jag är klar vet jag oftast varför jag skrivit si eller så.

När jag började skriva min nya roman, som är tänkt att bli en feelgood-roman (om jag bara visste vad som karaktäriserar en sådan; något jag tänker återkomma till) hade jag några karaktärer och en önskan att det skulle gå bra för var och en av dem.

Handlingen utspelar sig under en vecka på Fridhems folkhögskola i Svalöv. En av huvudkaraktärerna skulle bli förälskad under veckan, för kärlek passar fint i en feelgoodroman, tänkte jag. Därför introducerade jag en i mitt tycke lämplig figur för min karaktär att bli kär i.

Första scenen som han var med i var kort och sedan glömde jag bort honom. Tills jag kom på att ”visst ja, hon skulle ju bli förälskad”. In med honom på scenen igen. Och ut en stund, sedan med tvång in i handlingen ytterligare en gång.

Därefter var jag redo att kasta manus och mig själv i ett djupt hål. Det jag skrivit var så fruktansvärt dåligt att det inte fanns minsta chans att rädda det. Jag mådde dåligt en hel dag och en hel kväll och allt jag rörde vid gick sönder eller blev bränt.

Nästa dag bestämde jag mig för att ta bort personen ur manuset. Min huvudperson får klara sig utan kärlek. Lättnaden var stor. Och sedan började det undermedvetna jobba. I en riktning som den även tidigare visat men som jag inte fäst något avseende vid.

Plötsligt klickade kuggarna i varandra och romanmaskineriet började fungera igen. Den ratade figuren kan till och med få en ny chans; inte som försteälskare men en liten roll ska han få.

Jag brukar ofta säga att mina romankaraktärer tar över och bestämmer handlingen. Så är det verkligen. Fast egentligen är det bara det undermedvetna som agerar.

Mitt medvetna jag har ingen aning om hur man skriver en roman, men om jag vågar lita på den delen av medvetenheten som jobbar under ytan – då händer det saker hela tiden.

När romankaraktärerna tar över

IMG_1989

Romangestalterna bestämmer och författaren är bara stenograf. Foto: Grim förlag

Jag har skrivit sex romaner och förutom den första, Och natten är lång och svår, som hade en förlaga i Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn, har jag suttit i baksätet och åkt med när romangestalterna valt väg. Första romanen skrev jag i mitten av 1980-talet vilket gör att jag inte minns om jag själv bestämde eller lät Camilla, Anders, Rikard och de andra ta över handlingen innanför de givna ramarna.

Varje gång jag börjar skriva en ny roman tänker jag att den här gången ska jag ha kommandot hela vägen. Jag ska i förväg veta vad som ska hända, jag ska lära känna personerna i boken så att jag inte åker på några överraskningar; det är trots allt jag som ger dem liv, nog sjutton har jag rätt att även bestämma hur de ska agera i olika situationer.

Och varje gång tvingas jag ge upp nästan direkt. Fyrtiosju A4-sidor in i mitt nya manus, det som ska bli en feelgoodroman, inser jag att det händer igen. Jag trodde att jag kände huvudpersonerna ganska väl men så är uppenbarligen inte fallet. De förvånar mig nästan hela tiden. Och de figurer jag bestämt ska befinna sig i bakgrunden eller inte alls vara med kommer med kommentarer som tvingar mig att ta reda på vad de menar.

Det gör också att jag i princip inte har en aning om från en dag till nästa vad som ska hända i romanen. Jag har en riktning utstakad men vägen dit är helt okänd för mig. Frågan är om mina romangestalter vet eller om det som sker är en överraskning för dem också. I så fall undrar jag vem det egentligen är som styr det här romanfordonet.

Inte jag i alla fall. Möjligen är det en okänd del av min hjärna som vägrar samarbeta med resten av mig.