Kategoriarkiv: Skrivande

Romanens baksida

Postat av

Det finns en baksida på det mesta. Ibland är baksidan lika viktig som framsidan. Så är det med romaner.

Jag ogillar att skriva baksidestexter eftersom det är så svårt. Hur ska jag kunna skriva något kort och inspirerande om en roman som jag kan så mycket om och ändå inte riktigt förmår sammanfatta i några få ord. Vet jag ens vad den handlar om?

Jag hörde en gång en författare (har tyvärr glömt vem) som sade att hon inte visste vad hennes romaner handlade om förrän hon läst recensionerna. Men jag inser att det nog inte duger att lämna en tom baksida för den presumtive läsaren vill trots allt ha någonting att utgå från.

Nu har Sorgbägare skickats till tryckeriet för provtryck, med baksidestexten på plats. Om den lockar till läsning av romanen? Det lär visa sig!

baksidestexten_sorgbägare

Sorgbägare – arbetsprocessen

Postat av

I morgon ska jag börja göra inlagan till Sorgbägare, som kommer ut 29 november och presenteras på Stora bokfesten, en halländsk bokmässa i Stadsbiblioteket i Halmstad. Ett 40-tal författare och förlag kommer att ställa ut, det blir författarframträdanden, workshops och föredrag. Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius kommer också att medverka under dagen.

Men innan dess ska min bok bli klar. Den har lämnat manusstadiet, från larv till puppa och snart kommer det förhoppningsvis ut en vacker fjäril.

Så här gick det till: jag började skriva den 13 november förra året. Då hade jag funderat hit och dit och trodde att jag på ett ungefär visste hur jag skulle skriva och vart det skulle leda.

Jag hade fel. Jag längtade in i skrivbubblan men jag kom aldrig riktigt in i den. Det var en kamp hela vägen. 72 skrivdagar blev det, somliga med bara en halvtimme vid datorn, andra i flera timmar. 6 februari kom titeln, Sorgbägare, till mig och 21 februari var jag klar med det första utkastet. Några dagar senare öppnade jag ett nytt dokument och började skriva om berättelsen, med stöd från utskriften av den första versionen.

Det arbetet blev jag klar med till påsk och då var det dags att för första gången testa manuset på någon annan. Ingen kunde vara hårdare mot det än jag själv, de kommentarer jag skrev i marginalen efter första versionen var inte nådiga.

Joanna Björkqvist, min redaktör, fick ta sig an manusbunten. Hon var inte alls lika hård som jag själv varit, men tillräckligt för att jag skulle fatta att jag hade lång väg kvar innan manuset skulle duga att publicera.

Med hjälp av hennes kommentarer och synpunkter tog jag mig an arbetet. Den här gången skrev jag inte om, jag öppnade befintlig version och gjorde ändringar och tillägg där, mest för att spara tid. Egentligen hade jag föredragit att skriva om allt en gång till men jag tänkte samtidigt att jag då antagligen skulle skriva in nya korrfel, så det fick bli så här.

Därefter fick Joanna manuset igen och nu var det mest positiva kommentarer. Det fanns gott hopp om att Sorgbägare skulle kunna bli en riktigt bra roman. Faktiskt en av de allra bästa jag skrivit.

Jag ändrade efter hennes kommentarer och sedan läste jag själv igenom manuset och gjorde de sista korrigeringarna och finjusteringarna.

Och nu är jag här. Nu är jag redo att göra inlagan.

sorgbägare_framsidaOmslaget, då? Det är i princip klart. Baksidestexten har jag börjat fila på, bollat ett par gånger med Joanna, och jag känner att jag är på rätt väg.

Värst av allt – eller bäst av allt, jag vet inte vilket, är att jag nu mest längtar efter att börja skriva nästa roman. Förhoppningsvis kanske redan i oktober, men mer troligt i november. Detta trots att skrivdagboken talar sitt tydliga språk. Det är TUNGT att skriva. Fruktansvärt tråkigt. Och alldeles underbart.

För övrigt rekommenderar jag verkligen detta att föra skrivdagbok. Jag skrev bara några rader, ibland bara om antalet tecken för dagen, ibland om en scen som var svår eller något jag skulle tänka på till nästa dag. Och ofta, väldigt ofta, om just hur segt det var att skriva. Ändå blev det en bok till slut.

Manusblad på blöt resa

Postat av

papperI veckan träffade jag min redaktör, Joanna Björkqvist, igen. Hon tog med sig manuset till Sorgbägare när hon åkte till Grekland och därifrån fick jag trevliga rapporter. I gengäld har jag läst ett kapitel ur Joannas nya bok (hon är inte bara redaktör, hon är författare också – till Närmare dig och Förverkliga din bokdröm, medskribent där var Kristina Svensson) som kommer ut sent i höst. Det är en reportagebok i ett angeläget ämne, men mer kan/får jag inte säga om den än så länge. Annat än att den blir väldigt bra. Jag ser verkligen fram emot att arbeta tillsammans med Joanna i det projektet. Tacksamt kan jag konstatera att hon har valt Grim förlag.

När vi hade gått igenom mina synpunkter på hennes text satte vi oss med Sorgbägare. Sida nummer elva såg märkligt vågigt och buktigt ut, och Joanna tvingades erkänna att en grekisk vind tog tag i bladet och flög iväg med det, men den tröttnade efter några meter och släppte ner det – i poolen.

Vid sådana tillfällen är det skönt att bläckstrålskrivarnas tid är förbi. Ett laserutskrivet papper klarar ett dopp i poolen utan problem.

Joanna var betydligt mer tålmodig än vinden, och orkade igenom hela manuset trots att hon läst det förut. Och precis som efter förra genomgången är jag tacksam över den hjälp jag fått att själv förstå min text och närma mig den. Nu återstår bara en del mindre ändringar innan den kan gå till sättning.

Det som jag länge tvivlade på är alltså på väg att bli en roman. Om jag får tro Joanna (och det är väl klart att jag måste tro på min redaktör) är Sorgbägare en av de allra bästa romanerna jag skrivit. Nu ska jag bara försöka skriva en lockande baksidestext också.