Kategoriarkiv: Skrivande

Trädgårdar är som romaner

Postat av

I år har jag bestämt mig för att inte påbörja något nytt romanprojekt. Jag vill hinna ikapp mig själv och hitta nya berättelser som vill bli skrivna. I stället ska jag ägna mig åt trädgården. 

Min trädgård är vildvuxen. Det är så jag vill ha den. Jag tycker om blommor som oombedda slår sig ner i gruset när de inte trivs i rabatten. Lupiner är extra bra på att slå ner bopålarna där det passar dem. 


Oftast blir det bra om jag låter dem hållas. Och om det inte blir bra kan jag alltid ta bort dem. 

Ungefär så gör jag när jag skriver romaner också. Jag har en plan, sedan tar andra krafter vid och långsamt växer berättelsen fram som den vill. Tukta och ta bort får jag göra i ett senare skede. 

Men varje gång jag börjar på ett nytt romanprojekt tror jag att jag ska kunna hålla den uppgjorda planen. Precis som jag tror att jag förr eller senare ska kunna få ordning i trädgården. Jag är inte säker på om jag verkligen vill lyckas. Fast lite ordning skadar förstås inte. 

Där Kråkprinsessan fick liv

Postat av

I går när jag varit hos tandläkaren körde jag ner till havet och parkerade bilen för att ta en promenad längs minnenas allé. Under några år i början av 80-talet bodde jag i Hemmeslöv men sedan jag flyttade därifrån har jag aldrig vandrat där. Nu gick jag de välbekanta stigarna längs ån, upp bland villorna, förbi huset där jag som mycket ung inledde min bostadskarriär som ”vuxen”.

Året efter att huset var sålt och jag flyttat vidare till bostadsrätt i Halmstad debuterade jag som författare och tre år efter det började jag skriva Kråkprinsessan. Under åren i Hemmeslöv hade jag mestadels lidit av skrivkramp och inte fått fram så mycket annat än kåserier och korta rop på hjälp, men hjärnan hade samlat material.

Miljön i Kråkprinsessan är fiktiv, men ån som leder fram till kyrkan där det värsta händer, är den jag bodde nära då. När jag skrev scenerna där Solbritt sitter på en bänk och ser ut över ån var hon lika tydlig för mig som när hon senare gick längs min strand i Mellbystrand. Behovet av en strand, en å och en kyrka (som inte går att hitta i verkligheten) fick hjärnan att plocka lite här och lite där. 

Jag tänkte på Solbritt i går också, såg henne som tonåring sitta där och nervöst snurra fingrarna kring knapparna i koftan, och tänkte att det inte hade blivit hon om jag inte bott där när jag gjorde det. 

Samma hav men en annan strand. En del av den miljö som gav mig Kråkprinsessan.

Jul- och nyårsläsning

Postat av

När jag skriver för jag skrivdagbok. Jag gör det bara i första versionen, resten kallar jag redigering även om denna innebär att jag skriver om alltsammans minst en gång. För tillfället har jag skrivit om Hundra dagar kvar en andra gång och läser nu långsamt igenom och gör småjusteringar innan manuset ska vidare till redaktören igen.

Läser gör jag hela tiden, andra böcker alltså. Men jag är så otroligt dålig på att i efterhand lägga på minnet vad jag läst. Ibland tänker jag att jag skulle börja föra läsdagbok, men hittills har det inte blivit av. Kanske kan jag bättra mig så här i början av det nya året.

I julas läste jag Louise Pennys senaste Gamachedeckare, Begrav dina döda. Hon har med tiden blivit en riktig favorit och jag är glad att jag har samtliga böcker i bokhyllan. Snart är det dags att läsa om serien från början. Fast då måste jag först titta åt ett annat håll än där min läshög ligger, eftersom den är omfattande.

Efter de två första delarna i Pennys serie var jag lite bekymrad. De var så otroligt trivsamma att jag genast ville flytta till Three Pines och sitta i Gabris och Oliviers bistro och dricka varm choklad och äta något gott bakverk. Sedan skulle jag titta in hos Myrna i bokhandeln och se om hon kunde rekommendera en bra bok. Middag skulle intas hos Peter och Clara, konstnärsparet, och i deras kök skulle sedan hela kvällen rinna iväg tills det var dags att gå hem och sova. Det var FÖR trivsamt, FÖR ofarligt.

Men sedan började det hända något med karaktärerna. Det var som att få en skymt av hur de såg ut under den polerade ytan och inte nödvändigtvis tycka om det man såg. Sedan dess har författaren fortsatt ge läsaren ledtrådar till människorna i hennes fiktiva lilla by och hon gör det så bra, med ett språk som svingar sig högre än allt annat i genren och intriger som är mer tragiska än otäcka och där offer och förövare ofta utses av slumpen.

Förra boken, Ett ohyggligt avslöjande, har varit omöjlig att släppa, för det var ett slut som inte är okej. Man FÅR inte göra så, fy fy (och så otroligt bra!) I Begrav dina döda får berättelsen en fortsättning. Men för att inget ska bli för enkelt har Louise Penny den här gången låtit tre utredningar löpa parallellt. En av dem ligger som en dov klangbotten och vi får den berättad i efterhand, med alla de spår och konsekvenser som blev av misstagen som gjordes, medan de andra sker inofficiellt: en i Québec och den andra i Three Pines.

Det är så snyggt, så bra, så vilsamt att läsa en deckare med de kvaliteter som finns i Louise Pennys böcker, och inte minst i den här.

Efter Begrav dina döda plockade jag upp Edward St Aubyns Romanerna om Patrick Melrose. Jag har precis kommit till del tre, Visst hopp, och ska försöka återkomma när jag läst ut den. Allt jag vill säga så här långt är: vilken skakande läsning!