På tal om lix

Jag skrev nyligen om lix och trubbigheten i instrumentet, åtminstone när det gäller skönlitteratur. I dag är en av de segaste skrivardagarna sedan jag började skriva min roman för två månader sedan och när jag tvingat ur mig cirka 2.500 tecken testar jag mig mot lix, eftersom jag har en föraning om att de här mödosamt nedplitade orden kommer att visa upp ett värde som motsvarar mödan.

Jag kan inte annat än skratta när lix uppger att läsbarhetsindex för det hittills skrivna i dag uppgår till 42, minst 15 mer än vad jag brukar landa på. Det är inte bara tungt i hjärnan och fingrarna, texten tynger också. Men det är bara att kämpa på. Vem har sagt att det ska vara roligt på jobbet jämt? Eller lätt?

Lix – trubbigt men intressant

Skärmavbild 2014-01-06 kl. 10.45.24Om man vill testa hur lättläst ens text är kan man göra det i lix.se. Lix står för läsbarhetsindex och är ett trubbigt instrument som mäter antal tecken per ord och antal ord i en mening, och genom det får fram hur svår- respektive lättläst en text är. Man får ta instrumentet för vad det är, men det är onekligen lite kul att testa.

Mina romaner ligger på barnboksnivå i läsbarhet, under 30 i lixskalan. De är således väldigt lättlästa. Nu skulle jag kanske inte vilja sätta exempelvis Kråkprinsessan i händerna på ett barn, eftersom handlingen är direkt olämplig för barn.

Jag började testa för skojs skull men efter att ha fått flera indikationer på att mina texter aldrig nådde över 30 blev jag sur. Jag skrev ihop en hopplös byråkrattext och hamnade över 70. Men för att verkligen bevisa otillräckligheten i lix skrev jag en enfaldig text om prinsessbakelser och rosenmönstrade temuggar och hamnade högt på lixskalan.

Det går alltså inte att mäta innehåll utan bara antal bokstäver. Och i texter där det är mycket dialog blir lix av naturliga skäl lågt, om man inte vill att karaktärerna ska prata onaturligt.

Men det verkligt intressanta var egentligen min reaktion. Jag blev sur över att hamna under 30. Är det inte bra att ens text är lättläst? Det andra intressanta är att spannet mellan 40 och 50 är ”medelsvår normal tidningstext”. Om det är någonstans texter borde vara lättbegripliga och lättlästa är det väl i tidningar.

Hur som helst, när jag hade skrivit en bit av min nya roman testade jag läsbarheten. Jag hamnade mellan 37 och 47. De delar som jag testade utspelade sig 30 år tillbaka i tiden och innehöll väldigt lite dialog, men när jag återkom till nutid var jag tillbaka på 27.

Det blir förhoppningsvis en bra kombination i den slutgiltiga romanen.

Den här texten mäter för övrigt 38 i lix.

 

 

 

 

Sakta framåt – ord för ord

skrivaJag har skrivit ungefär 60 A4-sidor av mitt nya manus. I går nådde jag fram till en svårskriven nyckelscen, som jag gick och gruvade mig för ett tag innan jag bestämde mig för att bara skriva den och få det överstökat.

Lättnaden efteråt var stor och jag kände mig nöjd i vetskapen om att jag är på väg dit jag vill. Men det är en roman som sannerligen inte skriver sig själv. Jag kommer att tvingas kämpa hela vägen. Det som gör att jag inte tappar sugen är vetskapen om att allt bara kan bli bättre och lättare i nästa skede, den av mig så omhuldade redigeringen.

I slutet av februari ska första versionen vara klar och eftersom jag är van vid att hålla deadline är jag inte speciellt bekymrad för att inte lyckas med det. Att kämpa är också att skriva. Och om mitt tålamod brister på alla områden är jag, när det kommer till skrivande, en envis jäkel.Än så länge känns det som om den här romanen har förutsättningar att bli det bästa jag har skrivit. Då spelar det ingen roll om vägen dit är en smula mödosam.