Det är visserligen vackert med intensivblått hav, men isen i förgrunden kunde jag varit förutan. En snabb promenad ner till havet och tillbaka igen var vad jag behövde för att vara redo för en eftermiddag och kväll i gruvan.
På hemvägen gick jag förbi ett hus som håller på att förvandlas från sommarstuga till permanent boende. Redan i höstas såldes huset och ett par flyttade in. Ganska snabbt stod det klart att de skulle bo i huset året om. Det var väldigt trevligt att se ljus i fönstren när jag körde förbi på väg hem från jobbet på nätterna.
Och nu händer det stora saker. Nästan alla träd på tomten har tagits ner, takpannorna på ursprungsstugan har plockats ner och fönster byts ut. Några profiler markerar att det ska ske ett bygge i direkt anslutning till huset.
Jag ser fram emot att följa bygget så här på lagom avstånd. Och i samma stund inser jag att det finns en speciell koppling mellan mig och hus. Det märks inte minst i mina romaner. Allihop har hus som viktiga beståndsdelar.
I den allra första, Och natten är lång och svår, finns ett ödehus som spelar viss roll i handlingen. I Kråkprinsessan utspelar sig en del av händelserna i ett tornhus. Samma hus finns med i Glömskelunden. Även i Snökupan är huset där några av huvudpersonerna bor centralt i handlingen.
Och i Mellan raderna går Boel omkring och vantrivs i huset hon och hennes familj bott i under många år.
Själv är jag nöjd och glad i mitt lilla blå. Tacksamt medveten om att jag har det stora blå en kilometer västerut.
