Cayenne – katten och boken

I dag fyller min katt Cayenne tio år. När jag funderade på att ge ut en kåserisamling om honom var det givet att den skulle komma ut på kattpojkens födelsedag. Han har ingen aning om att han fyller år, men han har verkligen uppskattat dagens specialkost på extra fina bitar fisk och räkor.

I morgon är det tillbaka till verkligheten igen.

Och i dag kommer alltså Cayenne – kryddpojken med bett ut på Grim förlag. Jag har vissa förhoppningar på boken, eftersom jag vet att den passar alla som tycker om katter och gillar feel good-böcker. Det känns bra att skriva något som är lättsamt och roligt som omväxling till de mer allvarligt menade romanerna. Dessutom är nästan samtliga kåserier testade på publik: de har varit publicerade i Hallandsposten. Kommentarerna är däremot nyskrivna.

Smygpremiär för Cayenne – kryddpojken med bett

I dag hoppas jag på fint väder så att många kommer till Laholm, där det är marknad. Och när alla drällt omkring en stund hoppas jag att de hittar till bokhandeln, där jag signerar kåserisamlingen Cayenne – kryddpojken med bett. Jag är där mellan klockan 11 och 14. Cayenne får stanna hemma, men hans tassavtryck har lämnat spår på en stämpel, så det går att få även hans signatur.

Kom dit, du också! Jag skriver gärna en kråka i mina andra böcker också: Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. Alla som gillar böcker kanske inte gillar katter. Men nästan alla känner nog någon som gör det, och då är min kåserisamling perfekt som present.

Vi ses!

Dålig research

I slutet av förra veckan var jag i trakterna kring Västervik för att hälsa på goda vänner och skrivarkolleger. Vi brukar försöka sammanstråla en eller ett par gånger om året, och den här gången var vi i ett hus utan el och indraget vatten, mitt ute i skogen. Det var väldigt trevligt och dessutom ganska skönt att vara i stort sett utom räckhåll för internet.

Jag körde dit via väg 25 mellan Halmstad och Växjö, och sedan vidare snett uppåt höger på väg 23 och 40, tror jag. Någonstans mitt emellan Ljungby och Växjö insåg jag att ödet gripit in. I redigerandet av Mellan raderna har jag nått fram till ett avsnitt när huvudpersonen Boel är på väg hem från Växjö. Strax utanför stannar hon för att ta upp en liftare, Klara, som är med i min förra roman, Snökupan.

Min första tanke när jag insåg att min romanfigur och jag befann oss på samma väg, fast hon åt andra hållet och i ett helt annat väglag, var förtjusning. Nästa tanke var inte fullt lika förtjust. Jag insåg att det skulle vara väldigt besvärligt att stanna på vägen för att ta upp liftare, eftersom det mestadels är 2+1-väg den sträckan.

Diskussionen med mina vänner och kolleger om hur jag skulle göra ledde fram till att jag nog kunde strunta i den där jäkla vägen och låtsas som om den inte fanns 2005, när romanen utspelar sig.

Skönt. Jag mejlade ändå iväg en fråga till Trafikverket om vilket år det blev 2+1-väg den aktuella sträckan, men har inte fått något svar. I dag satte jag mig för att redigera avsnittet. Och vad händer?

Boel, min huvudperson, kör fel. Hon hamnar på en annan väg än 23:an, och där någonstans plockar hon upp Klara. Snart inser hon att hon kört fel, vänder och kör förtretad tillbaka.

Det gäller att inte slarva med researchen. I annat fall måste man helt lita på sina romanfigurer. Och då vet ingen var man hamnar.