Nyårsväder med olika gråtoner även i det gröna.
Jag försöker värja mig mot detta att ett nytt år skulle innebära större möjligheter till förändring än vad varje ny dag gör. Men det går inte att komma ifrån: det ÄR lite speciellt med det här okända, orörda. Fast det handlar lika mycket om att det är en ny månad som en annan siffra i årtalet.
För mig har nyårshelgen inneburit lite jobb, både i går och i dag. Jag har ägnat mig åt högläsning. Det är manuset till Kvinnor, vin och vänner som på detta sätt har filtrerats genom ett annat sätt att läsa. Jag började i måndags och blev klar i dag. Att läsa högt var välgörande (om inte för halsen så i alla fall för texten) eftersom jag hittade en del trista upprepningar som slunkit igenom tre versioner och flera genomläsningar. När jag läste högt slog de skoningslöst emot mig och jag kunde lättad rensa bort dem. Men innehållet i texten tycker jag inte att jag fick något grepp om genom det här sättet att läsa så jag ser fram emot att, när manuset varit en andra vända hos Joanna, min redaktör, få ta mig an det igen.
Förr eller senare kommer jag antagligen att tröttna men än så länge vill jag fortsätta umgås med kvinnorna i romanen.
Naturens eget skräp, i form av ilandfluten tångruska.
Jag tog också årets första promenad i dag. Luften var fuktig och disig och det var vindstilla. På stranden syntes spår av nyårsnattens fyrverkerier i form av kvarlämnade kartonger och en och annan ölflaska. Jag undrar vem som ska städa bort skräpet. Nästa storm, kanske? Sannolikt blir det i alla fall någon annan än de som bar ner skiten till stranden.
Det var dagens negativa sida. Resten kommer att hållas i positiv anda.
