Manuset till min nästa roman har varit ”klart” ett tag. Två kompisar har läst, nu ska det iväg till två olika lektörer. Till den ena lektören gick manuset iväg via mejl. Den andra vill ha det med snigelpost. Jag skulle ha kunnat skicka det långt tidigare men det har blivit liggande, och när jag nu ser den i brunt omslagspapper inslagna bunten får jag ont i magen. Genom årens lopp har jag skickat mina manus till förlag efter förlag efter förlag … Och alltid har det efter några månader kommit ett tjockt brunt kuvert tillbaka.

Jag hatar verkligen tjocka bruna kuvert. Det bästa beslut jag någonsin tagit var att starta ett förlag. I och med det skulle jag slippa de tjocka bruna kuvertet, fyllda av brustna förhoppningar och ord som jag trodde hade ett värde för någon annan än mig själv. (Jag vet att mina ord har ett värde även för andra, däremot är de inte tillräckligt kommersiellt gångbara för att passa förlagen.) Hur som helst, här står jag nu med ett sådant där brunt kuvert igen, och känner obehaget. Fast när jag får det tillbaka den här gången är det i sällskap med ett omdöme, någonting att jobba vidare med. Det blir en stor skillnad. Och när jag skrivit om, fördjupat, strukit, lagt till – då bestämmer jag själv att det är värt en utgivning.

Det är gott att vara den som bestämmer.