Det sägs att diamanter är en kvinnas bästa vän. Men jag föredrar en praktisk transportkärra. I dag köpte jag en. Den ska rädda både min rygg och mina rosor, som framlever sitt liv i kruka och troligen mår ganska pyton just nu.

En präktig så kallad vedkärra har jag köpt, en sådan med två hjul och handtag, och en utfällbar bottenplatta. Tusen kronor, så när som på en femma. Det fanns kärror för en bråkdel av det priset, men jag fick tag i den här och förälskade mig i den. Jag rullade iväg den till en pristerminal för att kolla hur mycket den kostade, och när jag fick beskedet blev jag inte ett dugg förvånad. Inte ens chockad. Jag sade till mig själv: det skiter jag i, jag ska ha den.

Till våren får jag hem tvåtusen pocketböcker. Jag försöker räkna ut hur många lådor det blir. En sak är i alla fall säker: jag ska använda min nya fina kärra när jag flyttar dem från pall till bil till lagerlokal.

Vi går en fin tid till mötes, min kärra och jag. Diamanter? Nej, jag tror inte det.