Jag bestämde mig för att låta 18 november vara startdatum för att skriva min nya roman. Men den senaste tiden har marken under mig börjat gunga allt mer och jag har fått hoppa från tuva till tuva för att, åtminstone tillfälligt, få lite fast mark under fötterna.
Det var således hög tid att skapa en mening i tillvaron. Hög tid att komma igång med skrivandet igen. Och skrivande för mig handlar om en enda sak – romaner. Det hjälper inte att skriva en novell, ett blogginlägg, krönika eller en recension, det är inte förrän jag omger mig med ett romanprojekt som jag verkligen s-k-r-i-v-e-r.
Så igår smög jag igång min nya roman. Jag har tänkt på den ganska länge. Antecknat, pratat in korta skumma röstmemon, kopierat, klippt ut och klistrat in artiklar i min digitala anteckningsbok och gjort vad jag kunnat för att förbereda mig. När tankarna inte ville längre begrep jag att det enda sättet att komma vidare var att skriva mig in i berättelsen.
Jag har en riktning, några personer vars konturer jag nätt och jämnt kan skönja, en tänkbar miljö och möjligen ett berättarperspektiv. Det är allt. Resten är upp till mig att hitta när jag börjar skriva.
Det blev ett par timmar och några få tusen tecken första dagen. Kändes inte speciellt bra men det var i alla fall en början. I dag blev det ytterligare några tusen tecken, nästan dubbelt så många som i går. Och jag känner hur tankarna sätter igång, det ena ger det andra och plötsligt finns det liv i processen. Anteckningar i marginalen, en tydlig framåtrörelse.
Jag har skrivit tillräckligt många romaner för att veta att det kommer att bli svårt att föra den här berättelsen i land. Och har tillräckligt många romaner bakom mig för att veta att jag klarar det.
Marken under mina fötter gungar inte längre. Jag är räddad.
Spännande! Jag funderar också på att försöka skriva något, fast knappast en roman. Under bokmässan hamnade jag på ett par seminarier om skrivande, skrivkramp och metoder. Det blev också några spontana samtal, bland annat i er monter, på samma tema. En sak jag antecknade var att ”första gången” alltid är intressant. Just så börjar ju din ”Mellan raderna”. Boel har aldrig rest ensam förut. Att sätta medelålders eller äldre personer i sådana situationer känns lockande. Lycka till med ditt nya projekt. Hoppas att du låter oss få en glimt av det då och då.
Jag tycker absolut att du ska gå från tanke till handling och skriva. Det är en otroligt fascinerande process, där det verkligen är själva vägen och resan som är viktigare än målet.
Jag ska försöka att skriva lite då och då om romanprojektet, det är alltid trevligt att få dela med sig.
Jag blir imponerad Annika – och är glad att det inte gungar lika mycket längre! Lycka till med att hitta resten av din roman, jag är inte ett dugg orolig – kram på dig! Margareta
Tack, Margareta! Den hör gången är det riktigt spännande eftersom jag inte riktigt vet vart berättelsen vill föra mig.
Jaaaaa! Äntligen!!! Ska bli härligt att följa din resa!
Det tycker jag också! Jag vet inte riktigt vart berättelsen vill föra mig men jag anar att det kommer att bli en omtumlande resa. Det känns så!
Reblogga detta på Ord & skrift skrivverkstad.
Jag känner igen det där med s-k-r-i-v-e-r. Lycka till med alla steg i processen.
Tack! Det är härligt att vara igång igen.