Ibland blir roman- eller filmkaraktärer ett hinder för framkomligheten. Jag köpte Jane Austens Emma i början av sommaren och tänkte att jag skulle njuta lika mycket av den som av de Austenromaner jag läste förra sommaren (Övertalning, Förnuft och känsla, Stolthet och fördom). Smarta, rappa, roliga och underhållande.
Men jag tycker så förskräckligt illa om Emma Woodhouse att jag inte fann något nöje i att läsa. Bokmärket ligger vid kapitel åttas inledning och förhoppningen är att jag så småningom ska ta mig vidare, men det krävs nog ett rejält vädermässigt högtryck för att det ska bli verklighet.
Jag inbillar mig att författarens syfte var att vi skulle le överseende åt unga Emma W och hennes försök att lägga sig i andra människors angelägenheter och försöka para ihop dem med lämplig partner, men jag vill bara göra som Mr Knightley till slut gör: skäller ut henne efter noter (jag har sett filmatiseringar av boken så jag kan storyn).
Ännu värre är att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om henne för att ens vilja önska henne problem i livet. Så länge hon håller sig ur vägen för mig får hon göra vad hon vill.
En romankaraktär som jag däremot önskar ett rent helvete är Sebastian Bergman, Hjorth/Rosenfeldts idiot till kriminalpsykolog. I höst kommer femte delen i serien, De underkända. Jag ska läsa den i förhoppningen att han äntligen får vad han förtjänar. Det faktum att han förlorade fru och barn i tsunamin håller inte i längden som ursäkt för hans beteende. Bort med kräket, säger jag.
Skådespelaren Winona Ryder har också råkat ut för onda ögat. Det var när hon 1993 gestaltade May Welland i Martin Scorseses Oskuldens tid och satte käppar i hjulet för kärlekshistorien mellan Newland Archer (Daniel Day-Lewis) och Ellen Olenska (Michelle Pfeiffer). May var förvisso förlovad med Newland men det var uppenbart för alla att det var Ellen han älskade och borde ha fått.
Winona Ryder gjorde tyvärr sin gestaltning så bra att jag sedan dess har väldigt svårt för henne. Filmen bygger på Edith Whartons roman med samma namn och finns som pocket, för den som vill lida lite.
När det handlar om Ivanhoes val av fel kvinna (Lady Rowena i stället för Rebecca) är det i mångt och mycket fråga om fel skådespelare. Ingen kan tycka att Lysette Anthonys bleka lady Rowena har en chans mot Olivia Husseys färgstarka Rebecca. Trots detta väljer Anthony Andrews Ivanhoe fel varje gång.
Å andra sidan hade det varit omöjligt med en mörkhårig Rowena eftersom hennes hårfärg i filmsammanhang symboliserar madonnan medan mörkhåriga Rebecca symboliserar horan. Talesättet Blondiner har mer kul men brunetter blir gifta, stämmer inte riktigt på film.
I tredje och sista delen i min lilla miniserie om roman- (och film-)karaktärer ska jag berätta om hur jag tänker när det gäller de personer som befolkar mina egna romaner.
Enligt Yukiko Duke i senaste Vi Läser trodde Jane Austen själv att läsarna skulle se på Emma som du gör. Men Yukiko tycker att det är lätt att fatta sympati för hennes mänskliga svagheter. En bok som nämns i samma artikel är jag klart nyfiken på: ”Mina hjältinnor” av Samanthe Ellis. Hon börjar i systrarna Brontes romaner och fortsätter till nutidens bästsäljare. På vägen får man en inblick i hennes uppväxt. Visst formas vi av böckerna vi läser och karaktärerna i dem.
Vad intressant att jag reagerar som Jane Austen själv trodde att jag skulle göra. Det gör att jag måste ge henne en ny chans och läsa fortsättningen av boken innan den blir till ännu ett dåligt samvete. ”Mina hjältinnor” har jag läst om och jag håller med, jag blir också nyfiken. Det är verkligen intressant med romankaraktärer och hur de påverkar oss.