Vinden dånar verkligen, och regnet hänger på tvären i tunna skyar. Ljusslingan i paviljongen försöker slita sig, än har den inte lyckats men den lirkar sig ut i blåsig frihet, stycke för stycke.

Självklart tänker jag på stormen Gudrun. Jag minns när jag kom ut från affären den där lördagseftermiddagen och upptäckte att det börjat blåsa rejält. I stället för att köra hem tog jag mig till Grötvik, ställde bilen och gick för att se när vinden kastade upp havet mot land. Skummet yrde, en och annan galning stod alldeles för nära, alldeles för utsatta, uppflugna på en stenmur, medan jag hukade bakom den.

Jag bodde i stan då, högst upp i en liten lägenhet med fönster åt alla håll. Jag gick från rum till rum och väntade på att vinden skulle ta sig in, krossa rutorna och slå omkull allt i sin väg. Det var otäckt, men inte mycket annat att göra än att vänta ut stormen. Fönstren klarade sig, några takpannor blåste av men på det hela taget stod det gamla huset pall.

Nästa dag nåddes jag av rapport från Mellbystrand. En stor tall på min tomt hade brakat in mot grannens hus, slickat väggen och lagt sig utan att förstöra någonting. När jag kom dit var det helt stilla, ganska soligt. Vägarna var fyllda av grenar och kvistar, från alla håll hördes motorsågsljud. Jag är faktiskt tacksam att jag inte var i huset under stormnatten när trädet föll.

Och sedan vällde bilderna in. De ofattbara mängder skog som blev offer för stormen. Jag började fatta att det var en naturkatastrof och att jag befunnit mig i utkanten av den.

Jag inväntar den här stormen med allt annat än förtjusning. Måtte den inte bli så kraftfull som det varnats för. Även om det är några år sedan Gudrun och Per rev in över oss är jag stormtrött. Jag vill ha snett solljus och helt vindstilla, inte dånande blåst och sneda regnskyar.