Etikettarkiv: ann cleeves

Ann Cleeves – Dött vatten/recension

Postat av

anncleevesAnn Cleeves: Dött vatten
Översättning: Jan Järnebrand
Bonniers

Det är fem år sedan vi senast hörde något från Jimmy Perez, Ann Cleeves kriminalare på Shetlandsöarna. Han skulle gifta sig med sin älskade Fran, men det blev inte så. Boken Blå gryning slutade på det värsta tänkbara sättet och det var nog många som var både ledsna och arga när de läst klart: Shetlandskvartetten var fullbordad och det blev inte mer.

Ann Cleeves introducerade en ny huvudperson (Vera Stanhope) i en helt annan serie och Jimmy Perez lämnades vind för våg, någonstans i närheten av Lerwick.

Men så kom äntligen beskedet att författaren skrivit en ny roman med Perez i centrum, nummer ett i en ny kvartett. Dött vatten, heter boken.

Det är en direkt fortsättning på Blå gryning. Det har gått ett halvår och Jimmy Perez är fortfarande deltidssjukskriven. Frågan är om han någonsin återhämtar sig från den förfärliga händelsen och kan komma tillbaka som den skarpsynte kriminalare han var.

När en journalist hittas mördad i en båt i en marina kallas kommissarie Willow Reeves in från en ö i Yttre Hebriderna för att leda utredningen. Det är hennes första mordutredning och hon är ytterst angelägen om att göra ett gott intryck och lösa fallet. Men Perez, som trots allt är den som sitter på både erfarenhet och lokalkännedom, engagerar sig också, om än lite motvilligt.

SVT har nyligen visat åtta avsnitt av en serie som heter Shetland och som på ytan har vissa likheter med Ann Cleeves romaner. De påstås vara baserade på dessa och två av avsnitten byggde, mycket löst, på just Dött vatten. Miljön i tv-serien är fantastisk, musiken i vinjetten är så där sorgmodig som den ska vara i just den miljön och … tja, det är väl inte så mycket mer. Men böckerna – det är en helt annan sak med böckerna. Bara några få sidor in i boken minns jag varför jag blev så oerhört förtjust i Shetlandskvartetten och gärna skulle läsa om den om tiden fanns.

Det är fortfarande njutbar läsning och jag längtar efter nästa bok i serien. Men. Precis som i väldigt många andra deckare rasar allt förtroendekapital när slutet rullas upp. Varför kan inte deckarförfattare få ihop ett slut som går att tro på?

Den frågan ska jag grubbla på tills Jimmy Perez tar itu med nästa fall.

Ann Cleeves – Glasverandan/recension

Postat av

20140727-142019-51619125.jpg
Ann Cleeves: Glasverandan Översättning: Jan Järnebrand (Bonnierpocket)

Det är närmare trettio grader varmt, jag har fönstren öppna och åskmullret låter som hämtat ur en teaterpjäs. Med stenar som rullar i en trävagga, för att åstadkomma effektivt stämningsljud.

Jag har precis läst ut Ann Cleeves tredje roman i serien om kommissarie Vera Stanhope, Glasverandan. Jag gillar Stanhope, även om hon ibland – faktiskt ganska ofta – går över gränsen till det korrekta och passande. Den här boken inleds med att hennes granne tagit sig in i hennes hus och väntar på henne när hon kommer hem på kvällen. Hans sambo har försvunnit och han vill ha Veras hjälp att hitta henne. Det visar sig att sambon är på skrivarkurs tillsammans med några andra blivande författare.

Det inträffar ett mord, sedan ett till och Stanhope och hennes team står handfallna inför det som sker och vet inte i vilken riktning de ska söka den skyldige. Det verkar som om mördaren leker med dem och arrangerar morden efter scener i författarnas böcker.

Jag hade stor behållning av boken, samtidigt som jag konstaterar att det förekommer inslag och formuleringar som inte skulle godkänts om inte författaren varit känd och haft gott rykte. Som exempelvis att människor vaknar med ett ryck (förbjudet enligt många skrivcoacher) eller är nära att gripas av panik i tid och otid.

Man skulle kunna ursäkta det med att det är en deckare, och den genren läser man för sitt innehålls skull. Det kanske är sant, men för egen del gillar jag när författaren även har varit omsorgsfull med sitt språk och inte enbart i intrigbygget.

Döda talar inte – recension

Postat av

Klockan sex i morse släckte jag lampan för att försöka få ett par timmars sömn till. Då hade jag precis läst ut Ann Cleeves Döda talar inte, som är den andra romanen om kriminalkommissarie Vera Stanhope.

Jag vill inte påstå att jag läst hela natten. I stället har jag försökt få boken att räcka så länge som möjligt, men när jag vaknade vid fyratiden och inte kunde sova, drog jag till mig boken och läste ut den.

Tomheten är stor. Vad ska jag göra nu? Jag tycker verkligen om Vera Stanhope, en lätt överviktig, komplicerad person med en ryggsäck av demoner. Hon dricker för mycket, har ett starkt begränsat socialt nätverk, och trivs egentligen bara när hon får ett saftigt mord att sätta tänderna i och mäta sin intelligens mot.

I Döda talar inte har Stanhope anmodats att börja motionera. Motvilligt simmar hon därför  längd efter längd i en lokal träningsanläggning, beläget på ett hotell, och när hon efteråt kopplar av i bastun sitter en annan kvinna där. Död, visar det sig.

Kretsen av misstänkta är inte speciellt stor, ändå är lösningen svårgreppad och Stanhopes evige följeslagare John Ashworth tvivlar stundtals på sin chefs förmåga.

Efter att ha sett några avsnitt ur tv-serien som bygger på romanerna ser jag Brenda Blethyn och hör hennes enerverande stämma genom boksidorna. Brenda är superb i rollen och tillför ytterligare en dimension till läsupplevelsen.

Precis som i Ann Cleeves Shetlandskvartett är naturen viktig i den här romanen. Ibland finns miljöbeskrivningar bara med som pynt, ibland för att man på en karta ska kunna följa exakt vilka gator huvudpersonen går, men här skapar det envetna regnandet både en kall våt stämning och blir till en betydelsebärande roll i det slutgiltiga dramat.

Eftersom jag är för lat för att läsa på originalspråk kan jag bara hoppas att det snart kommer en ny Stanhope-deckare på svenska. Vera – jag behöver dig!