Boel och Frank firar valborgsmässoafton med grannarna

I min roman Mellan raderna finns ett avsnitt som utspelar sig på valborgsmässoafton. Boel och Frank, medelålders gift par, har tagit sig till stranden där det traditionsenligt tänds ett bål och manskören sjunger in våren. En månad senare åker Boel till Cornwall för att fundera över sitt liv och sitt äktenskap.

”Elden töjde fräsande och gnistrande mot himlen utan att nå den. Boel sträckte fram händerna, vände sedan ryggen åt för att bli varm om baken också. Vintern hade rasat ut, de vita mössorna kom fram och optimisterna hängde undan vinterkappor och klädde sig ljust och lätt. Men kylan bet fortfarande och den sista aprilkvällen var kall.

Manskören lät sig inte stoppas utan sjöng förhoppningsfullt om ljusa tider och fick spridda applåder för besväret. Det var elden de flesta kommit för, elden och fyrverkeriet. I det längsta var det tveksamt om den skulle få tändas, men vinden hade mojnat, välvilligt vänt sig åt rätt håll och nu jagade de heta flammorna bort resterna av den bistra och evighetslånga vintern.

Boel kunde skymta Frank en bit bort, i samspråk med en granne och med en kokt korv i nypan. Ibland förvånade han henne. Fast varför då? Det var så här varje år, den här enda gången, valborgsmässoafton vid eldarna. Likadant varje år. Frank åt korv, och hon blev förvånad. Han hade litet senap på hakan.

När den sista raketen kastat glittrande konstgjorda stjärnor över den alltjämt ljusa kvällshimlen skingrades folkskocken snabbt. Boel och Frank slog följe med de närmaste grannarna. De skulle hem och röra äggtoddy som traditionen bjöd. Det inglasade uterummet hos Hans och Stina hade infravärme, men de pratade om att lägga in golvvärme och installera en kamin, för att kunna utnyttja rummet året om.

– Det blir dyrt, sade Frank.

– Ja, men tänk så mysigt att kunna sitta här när snöstormarna viner utanför, komma så nära och ändå ha det varmt och skönt. Vi satt här i höstas, långt in i oktober, och i julas drack vi glögg här innan det var dags för Kalle Anka.

Stina gick för att hämta fler ägg. När hon återvände hade hon mer att säga till den motvillige Frank.

– Jag har alltid önskat mig ett orangeri, ett sådant som engelsmännen har.

Frank rörde så hårt i sitt glas att det skvätte över. Små gula fläckar landade på hans händer, och droppar föll ner på golvet. Boel såg på honom men han märkte ingenting. Rörde bara som om det gällde livet. Ägg och socker, en skvätt konjak, sedan skulle de vara stärkta inför vårens hårda arbete. Egentligen tyckte han att det var äckligt; munnen avslöjade honom. En gång hade Boel älskat hans mun, den litet tunga underläppen som gav honom ett missnöjt uttryck även när han log. Hon hade älskat att suga sig fast vid hans mun och inte släppa den förrän hon var tvungen att hämta andan.

– Ett orangeri, sade hon och vände bort blicken från äggstänket, såg ner i sitt eget glas. Smuttade, smakade.

– Ja det vore något att drömma om. Fast ännu hellre en lägenhet i stan. Vi har pratat om det. Huset är för stort nu när det bara är vi två kvar.

Hon kände Franks blick men vägrade möta den. Äggsmeten skar sig när hon hällde i en rejäl skvätt konjak, den krävde koncentration.

– Lägenhet i stan? Det kan du väl inte mena? Ni har ju så fin trädgård. Och de är förskräckligt dyra har jag hört. Om man vill bo i ett bra område.

Stina kom av sig, höll fram äggkartongen men drog den snabbt till sig och plockade över äggen i en liten korg med rutig duk i botten. Allting hos Stina och Hans var piffigt. Färgkoordinerat, smakfullt, som hämtat ur ett inredningsmagasin. Golvvärme i uterummet, kamin. Veden staplad i designat ställ. Skinn från gotlandsfår i fåtöljerna, här dög det inte med Ludde från Ikea. Boel funderade på att tappa ett rått ägg på golvet.

– Det skulle naturligtvis vara en av dem närmast ån. En av dem högst upp, så man fick utsikten och rymden. Stora balkonger är det, mer som en terrass, faktiskt. Och närheten till stan och kulturutbudet. Det är litet torftigt med sådant häromkring.

– Men ni bor ju bra här, gör ni inte? Och det går buss till stan.

Boel lade ner samtalet och vände sig till en annan granne. Första barnbarnet hade anlänt, tänk vad tiden gick. Det var ju inte länge sedan de var unga.

* * *

Tystnaden vilade mellan dem. Boel var trött och orkade inte säga någonting. Frank dröjde på steget. Aprilkvällen var på väg över i maj och vintern hade inte mer att hämta. Hade inte haft på en månad. Även om värmen uteblev gick tjälen ur marken redan i början av april, snabbare än någon kunnat räkna med. Kallt regn på tvären, enstaka dagar då termometern visade tvåsiffrigt. Men nu hade manskören sjungit, eldarna hade brunnit, raketerna exploderat och äggtoddyn druckits ur. Sköna maj, gud give att det blev varmt till slut.

– Om vi bygger ett sådant, lovar du att inte prata mer om att sälja och flytta till någon av kaninburarna i stan då? Om vi bygger ett uterum.

Franks röst var skrovlig.

– Jag skulle inte klara att bli instängd fyra våningar upp, det skulle döda mig.

Men jag då! Om vi stannar kvar här dör jag.

Hon svalde orden, kände dem genom halsen hela vägen ner i magen. Det var ändå inte sant, hon hade bott här i huset i så många år utan att dö. Vad var det för fel på henne?

– Det skulle bli dyrt, sade hon i stället, som ett sent eko av Franks ord ett par timmar tidigare.

– Men vi har råd. Vi har inte så mycket lån på huset. Du kunde ha sådana där medelhavsväxter där. Olivträd och citrus och sådant. I krukor.

Boel var glad över mörkret, vårnatten som stod stilla, ännu doftlös. Hon svalde.

– Ja, kanske.

Lisa hade ett olivträd på sin balkong. Hon hade ställt det på frigolit och virat flera varv bubbelplast omkring, och lyckats övervintra det. Det behövdes inget uterum för att ha olivträd, bara tillåtelse från en tjurig gubbe. Boel visste bättre än att säga det. Hon tog Frank under armen och han lät det ske. Hon tog några springsteg och fick honom med på det också.

Alldeles för snart var de hemma: varma, lätt upprymda. De stannade och såg på varandra. En stilla kyss, läppar som möttes och eftertänksamt skildes. Så såg de generat på varandra. Frank brummade och Boel slank in på toaletten. När hon kom ut därifrån satt Frank framför datorn på kontoret. Det fanns alltid människor som var redo för ett parti schack.”

Romankaraktärer, del 3

IMG_2277

Jag är inte odelat positiv till mina egna romankaraktärer, inte ens de som har huvudrollen i böckerna. Solbritt i Kråkprinsessan, exempelvis, tycker jag förfärligt synd om men under alla de år hon vägrade lämna mig i fred, såg på mig med sina nästan onaturligt ljusa ögon och på sitt trubbiga sätt tvingade mig att skriva vidare var jag inte en enda gång lockad att bjuda in henne på fika eller dela några förtroenden med henne. Hemskt, jag vet, men hon VAR jobbig och inte lätt att förstå sig på.

Monika i Glömskelunden är nästan ännu svårare att förstå sig på. När hon följde med tre män till ett hotell i syfte att ha sex med dem hade jag oerhört svårt att ta det till mig. Jag hade med hennes historia i en av de otaliga versioner jag skrev av Kråkprinsessan, och varje gång rusade jag snabbt förbi och försökte gömma undan den incidenten. Tills jag insåg att det var mer än en incident och att den inte lät sig gömmas undan. Tycker jag om Monika? Nja, det är nog med henne som med Solbritt, jag tycker mest synd om henne.

Men i Snökupan, där hon är med i två korta scener, har jag låtit henne träffa den av mina romankaraktärer som jag tycker allra mest om: Roine. Jag är lite svartsjuk på henne (det kunde gott ha fått vara mig han fick syn på vid den där bardisken) men jag unnar henne ett bättre liv än det hon har i Glömskelunden.

I Snökupan är det annars Carina som är huvudperson. Hon och hennes syster och systerdotter. Systern, Anne, är fullkomligt hopplös och jag kan inte annat än skaka på huvudet åt henne. Klara, Carinas systerdotter som bor hos henne i stället för med sin mamma, tycker jag bättre om även om hon verkligen är pain in the ass ibland. Och Carina själv, då? Henne har jag också lite svårt för. Det är som om jag inte kan fästa mig riktigt vid någon av mina romanfigurer, som om jag inte vill göra det. Jag vill nog att det ska skava lite, att de ska ha både goda och sämre egenskaper.

Boel i Mellan raderna är antagligen den av kvinnorna i mina böcker som jag är mest överens med. Hon och jag är också mest lika i ålder. Jag gillade att skriva om henne. Caroline i Sorgbägare, min senaste roman, har störst integritet och släpper mig inte in på livet. Hon är en sådan person som jag knappt skulle våga närma mig, men om hon ville bli min vän skulle jag inte vända henne ryggen. Jag beundrar henne och är lite rädd för henne men jag är inte helt övertygad om att jag tycker om henne.

Oavsett om jag gillar mina romankaraktärer eller inte är jag intresserad av att få veta hur det går för dem. Det är huvudsaken. Om jag uppfinner en karaktär och upptäcker att jag är ointresserad av hen får hen försvinna ur handlingen och ersättas av en annan. Livet är hårt även för pappersfigurer.

Övriga delar i serien, Romankaraktärer, del 1 och Romankaraktärer, del 2

Dålig research

I slutet av förra veckan var jag i trakterna kring Västervik för att hälsa på goda vänner och skrivarkolleger. Vi brukar försöka sammanstråla en eller ett par gånger om året, och den här gången var vi i ett hus utan el och indraget vatten, mitt ute i skogen. Det var väldigt trevligt och dessutom ganska skönt att vara i stort sett utom räckhåll för internet.

Jag körde dit via väg 25 mellan Halmstad och Växjö, och sedan vidare snett uppåt höger på väg 23 och 40, tror jag. Någonstans mitt emellan Ljungby och Växjö insåg jag att ödet gripit in. I redigerandet av Mellan raderna har jag nått fram till ett avsnitt när huvudpersonen Boel är på väg hem från Växjö. Strax utanför stannar hon för att ta upp en liftare, Klara, som är med i min förra roman, Snökupan.

Min första tanke när jag insåg att min romanfigur och jag befann oss på samma väg, fast hon åt andra hållet och i ett helt annat väglag, var förtjusning. Nästa tanke var inte fullt lika förtjust. Jag insåg att det skulle vara väldigt besvärligt att stanna på vägen för att ta upp liftare, eftersom det mestadels är 2+1-väg den sträckan.

Diskussionen med mina vänner och kolleger om hur jag skulle göra ledde fram till att jag nog kunde strunta i den där jäkla vägen och låtsas som om den inte fanns 2005, när romanen utspelar sig.

Skönt. Jag mejlade ändå iväg en fråga till Trafikverket om vilket år det blev 2+1-väg den aktuella sträckan, men har inte fått något svar. I dag satte jag mig för att redigera avsnittet. Och vad händer?

Boel, min huvudperson, kör fel. Hon hamnar på en annan väg än 23:an, och där någonstans plockar hon upp Klara. Snart inser hon att hon kört fel, vänder och kör förtretad tillbaka.

Det gäller att inte slarva med researchen. I annat fall måste man helt lita på sina romanfigurer. Och då vet ingen var man hamnar.