Cayenne vaktar manushögen.
Den utskrivna manushögen låg orörd i två dagar. Jag ville inte börja läsa eftersom inledningen var så erbarmligt usel. Men i dag bestämde jag mig för att dyka ner i dyn och försöka överleva.
Drygt 50 manusblad senare konstaterar jag att en del är okej, annat mindre bra. Här finns mycket att jobba med och jag är glad att ingen får läsa förrän jag skrivit om det. Mot slutet av berättelsen händer saker som jag inte har full koll på och jag insåg då att jag skulle behöva plantera lite ledtrådar och spår längs vägen för att det som händer inte ska komma helt från det blå. Så jag började leta efter ställen där jag kan peta in det. Men ibland blir jag förundrad. Mycket av det som händer senare i manuset finns antydningar om tidigt, oftast bara nämnt i en bisats, och när jag skrev det hade jag ingen avsikt med det. Jag minns inte ens att jag skrev det.
Men hjärnan är en makalös manick som lagrar all information och tydligen har den under de här tre månaderna som gått sedan jag började skriva vetat saker som jag inte varit medveten om, och knuffat mig i rätt riktning.
Fast helt klanderfri är den inte. Ibland har den försett någon med ett telefonnummer, för att några sidor längre fram konstatera att vederbörande inte har telefon. Men då är ordningsmannen direkt framme och talar om det och gör feta markeringar med pennan.
En hel del markeringar, frågetecken, utropstecken, under- och överstrykningar blir det.
