Jag har gått och funderat på att skriva ett blogginlägg om romankaraktärer. Om de exempelvis är viktigare i en roman än vad intrigen är? För mig är det så. Tror jag. Det är sällan jag är helt ointresserad av personerna i en roman eller film och ändå vill läsa/se vidare för att få veta vad som ska hända.

Men jag återkommer till den frågan i ett annat inlägg. För bara några minuter sedan landade nämligen Elly Griffiths nya roman, De öde fälten, i min postlåda och jag erkänner att jag darrade lite när jag slet tejpen från kartongen och konstaterade att det faktiskt VAR den boken och ingen annan.

Jag älskar böckerna om Ruth Galloway, rättsarkeologen som bor vid saltängarna i Norfolk med sin dotter och sin katt, och som har en osviklig förmåga att hamna i händelsernas centrum. I vanliga fall är jag skeptisk till böcker där huvudpersonen, om det inte är en polis, gång på gång blir inblandad i mordfall. Jag tror till och med att jag skrev det i recensionen av den andra eller tredje boken om Ruth (det har kommit sju böcker än så länge).

Men det var nog mest för att jag kände att det krävdes av mig att jag var en aning kritisk. Det är nämligen inte helt sunt att tycka så mycket om en romanfigur, och för den delen alla de andra som frekventerar böckerna, som jag gör.

Och vad är det som gör att jag är så förtjust i Ruth, Nelson, Cathbad och de andra? Det vet jag ärligt talat inte. Men jag minns att jag inte hade läst mer än en sida av första boken innan jag kände att jag tyckte om Ruth. Hon var mer än en romankaraktär. Mer än en papperskonstruktion. Det har kanske med kemi att göra. På samma sätt som när det klickar mellan människor IRL.

Jag har drygt hundra sidor kvar av en bok som jag ska skriva en recension på före söndag, plus en bok som jag läst men ännu inte skrivit om, även den ska vara klar före söndag. Plus en hel del annat att göra. Men det ENDA jag vill är att dra mig undan från världen och börja läsa De öde fälten.

Just därför tänker jag lägga undan boken. Åtminstone några timmar …