I dag skriver min författarkollega Monika Häägg om Kvinnor, vin och vänner på sin blogg. Romanen utspelar sig under några sommardagar på Fridhems folkhögskola och Monika berättar om hur hon själv sökte till en ettårig teaterutbildning på skolan.
Jag har bara gått sommarkurser där, i år blir det för åttonde gången jag styr mot Svalöv. Undrar om jag får träffa Carina, Boel och Caroline då.
Idag skriver Joanna Björkqvist, som är min vän, förlagskollega, redaktör och fotograf (vilken kvinna, alltså!) om Kvinnor, vin och vänner. Hon har varit redaktör för den och i och med det borde hon vara diskvalificerad att skriva om boken. Jag menar, hur skulle hon kunna skriva annat än positivt om en bok hon själv varit redaktör för? Nu är det så att boken faktiskt förtjänar att bli läst och det tycker både Joanna och jag. Dessutom är Joanna alltid ärlig, det vet jag efter genomgångarna av mina manus, då hon verkligen inte alltid varit positiv.
Joanna läste de tre första böckerna av mig, Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan, innan vi kände varandra. Vi hade träffats ett par gånger men inte mer än så. När hon tog med böckerna på semester på Karpathos tyckte jag att hon var galen! Ta med tre böcker av en författare hon inte vet ett dyft om. Jag skulle valt böcker som jag verkligen visste att jag gillade. Lyckligtvis tyckte Joanna om dem. Mycket. Därför litar jag på hennes ärlighet även sedan vi blivit vänner och hon fått rollen som redaktör.
I går kommenterade jag i en tråd på Facebook och skrev att ”det är därför jag försöker skriva om vanliga människor”. En liten stund senare hade jag fått tre beställningar på min nya roman, Kvinnor, vin och vänner, som handlar om tre vanliga kvinnor. Ungefär samtidigt fick jag mejl från en skrivarkompis, som jag träffade på Fridhems folkhögskola (där min roman utspelar sig) för många år sedan. Hon hade läst och gjort anteckningar, som hon lät mig ta del av. Samtidigt ville hon beställa en bok att ge bort. Hon har gjort så med flera av mina tidigare romaner också, i synnerhet Kråkprinsessan, som hon fortfarande kallar för en liten pärla och har spridit i sin vänskapskrets.
Som okänd författare på ett litet förlag geografiskt placerat i marginalen är det jag beskrivit ovan värdefullt. Att böcker kan spridas via exempelvis sociala medier, i det här fallet utan att jag gjorde reklam för boken eller ens nämnde den (men jag har naturligtvis gjort det tidigare) och att läsare som tyckt om mina böcker lånar ut dem till sina vänner (eller ger bort i present) – det är toppen!
Jag hade tänkt skriva lite om varför jag vill skildra ”vanliga” människor i mina romaner, men jag tror att jag sparar det till ett annat inlägg. Hur mycket jag än skulle vilja sitta kvar i min läsfåtölj har jag fortfarande ett lager färg kvar att stryka ut på panelen som ska sättas upp i mitt glasrum. Sista strykningen, sedan får jag några dagars fritt från målning. Hoppas jag.