Det var lite svajigt ett tag, dagarna efter att jag läst igenom första versionen av mitt manus. Nu har jag börjat skriva andra versionen och det svajiga är borta. Inom mig, alltså. Jag älskar den här fasen i romanbygget, det är den allra bästa. En grund att stå på och friheten att bygga ut och förbättra. Jag vet fortfarande inte om det jag skrivit håller, eftersom ingen annan än jag har fått läsa än. Jag behöver några veckor till innan andra versionen är klar och manuset mejlas iväg till min redaktör. Det ska bli oerhört spännande och fruktansvärt nervöst att höra vad hon tycker. Samtidigt som jag har skrivit tillräckligt många romaner för att veta att jag kan få ihop en story från början till slut är jag lika osäker varje gång om det jag skrivit faktiskt håller.
Jag tror att det är bra att känna så. Med högmod kanske man kan komma långt, men jag kör på ödmjukhet eftersom jag mår bättre av det.
Jag läser, och känner igen mig. Du skriver en ny roman – jag skriver dikt, men identifierar mig mig med ditt uttryck ”en grund att stå på, och friheten att bygga ut och förbättra”. Det är precis så det fungerar. Och kanske – i mitt fall – att förminska, förtydliga – och på så vis förtydliga och förbättra.
Och om man förlorar sin ödmjukhet är man – förlorad. Lycka till med manus! / Svenarne
Tack! När jag är mitt i skrivandet av ett nytt manus kan jag känna vånda inför uppgiften. Hur ska jag komma vidare? Nu är det bara förväntan. Jag har skrivit några få dikter och ibland tänkt att jag skulle vilja ha en dikt på gång, en som jag kunde peta med hela livet. Bara för att jag tycker så mycket om den här fasen i skrivandet.