Kajsa Ingemarsson skrev på sin blogg att hon fått en ny romanidé och började känna lust att än en gång ge sig i kast med skrivandet. Men så tänkte hon på ”allt det andra” och då svalnade lusten.

Med ”allt det andra” menade hon bland annat avtalsförhandlingar, förlagskontakter, upplagesiffror, strategier, recensioner, media, intervjuer, journalister, kritiker och topplistor – allt det som mindre framgångsrika författare kanske suktar efter och bara kan drömma om.

Jag är en av dessa mindre framgångsrika författare, men jag förstår precis vad Kajsa Ingemarsson menar. Jag tänker ofta på hur vansinnigt mycket reklam- och lanseringsjobb en författare, som vill synas och bli känd, får lägga ner. Jobb som inte har ett dugg med skrivprocessen att göra. Somliga kanske tycker om den delen av arbetet, andra kanske inte direkt gillar det men ser det som en nödvändig del av jobbet och accepterar det. Jag är faktiskt helt ärlig när jag säger att jag tycker synd om dem och är nöjd och trivs med min tillvaro som okänd författare. Då och då möter jag läsare i verkligheten (vilket är väldigt trevligt), annars mest via mejl. Men jag slipper PR-folk och förläggare, och journalisterna jag möter är oftast mina arbetskamrater (i min egenskap av redigerare).

Jag hoppas att Kajsa Ingemarsson kommer på andra tankar och tar tag i sin romanidé. I annat fall tycker jag att priset hon fått betala för sin framgång är alldeles för högt.

Här är länken till hennes blogginlägg: http://kajsaingemarsson.wordpress.com/2011/11/28/nej-inte-en-gang-till/

I går kväll kom jag ett steg närmare att bli klar med e-boksversionen av Sången om Camilla, min debutroman från 1984 (som då hette Och natten är lång och svår). Romanen handlar om några ungdomar i 20-årsåldern och utspelar sig på sjuttiotalet. Berättelsen är inspirerad av Anders F Rönnbloms platta Ramlösa kvarn från 1972 (som jag skrev om ett par inlägg längre ner).

Nu återstår lite pyssel, bland annat måste jag skapa blankrader för att få till en snyggare typografering på försättsblad i e-boken. Äntligen får ipaden tjänstgöra till det den var tänkt för, i alla fall i mina tankar, när jag köpte den. Till att testa hur det blir när ett stycke text konverterats till en epub-fil. Den var också bra när jag skulle läsa igenom manuset till min kommande roman. Om jag hade läst på papper skulle jag suttit med pennan och markerat allt jag tyckte var kasst, och därigenom stört läsrytmen. I stället gjorde jag snabbt en e-bok av den, vilket förvandlade mig till läsare i stället för kritisk författare.

Eftersom jag älskar pocketböcker har jag aldrig ens inbillat mig att jag skulle bli en stor anhängare av e-böcker. Men jag vill ju hänga med i tekniken, och kommer att göra e-bok av mina övriga romaner också. Den senaste tiden har jag gått ett steg till: jag har köpt några e-böcker.

Men det dröjer nog innan jag överger papper för den elektroniska boken. Även om det är praktiskt att kunna ligga och läsa i ett mörkt sovrum, föredrar jag tänd lampa och papper. Det enda som faktiskt är bättre men e-boken är att det finns inbyggd klocka i läsplattan, samt att jag snabbt får veta hur många sidor det är kvar av kapitlet jag läser. Utan att jag behöver bläddra.

Fast i grund och botten handlar allt om huruvida det man läser är bra eller inte. Om texten inte fångar mig spelar det ingen roll om jag läser på papper eller platta.

Vinden dånar verkligen, och regnet hänger på tvären i tunna skyar. Ljusslingan i paviljongen försöker slita sig, än har den inte lyckats men den lirkar sig ut i blåsig frihet, stycke för stycke.

Självklart tänker jag på stormen Gudrun. Jag minns när jag kom ut från affären den där lördagseftermiddagen och upptäckte att det börjat blåsa rejält. I stället för att köra hem tog jag mig till Grötvik, ställde bilen och gick för att se när vinden kastade upp havet mot land. Skummet yrde, en och annan galning stod alldeles för nära, alldeles för utsatta, uppflugna på en stenmur, medan jag hukade bakom den.

Jag bodde i stan då, högst upp i en liten lägenhet med fönster åt alla håll. Jag gick från rum till rum och väntade på att vinden skulle ta sig in, krossa rutorna och slå omkull allt i sin väg. Det var otäckt, men inte mycket annat att göra än att vänta ut stormen. Fönstren klarade sig, några takpannor blåste av men på det hela taget stod det gamla huset pall.

Nästa dag nåddes jag av rapport från Mellbystrand. En stor tall på min tomt hade brakat in mot grannens hus, slickat väggen och lagt sig utan att förstöra någonting. När jag kom dit var det helt stilla, ganska soligt. Vägarna var fyllda av grenar och kvistar, från alla håll hördes motorsågsljud. Jag är faktiskt tacksam att jag inte var i huset under stormnatten när trädet föll.

Och sedan vällde bilderna in. De ofattbara mängder skog som blev offer för stormen. Jag började fatta att det var en naturkatastrof och att jag befunnit mig i utkanten av den.

Jag inväntar den här stormen med allt annat än förtjusning. Måtte den inte bli så kraftfull som det varnats för. Även om det är några år sedan Gudrun och Per rev in över oss är jag stormtrött. Jag vill ha snett solljus och helt vindstilla, inte dånande blåst och sneda regnskyar.