… lider jag inte av. Men lika lite som jag uppskattar hetsen kring julen, lika mycket tycker jag om det där med att få vända blad och se fram mot ett nytt år. Om jag ska skaffa mig nya, bättre vanor måste jag göra det vid ett månadsskifte, bara för att få en klar gräns. Det är likadant med mina skrivprojekt. Den första september 1987 började jag skriva en roman som närmare tjugo år och minst lika många versioner senare blev utgiven som Kråkprinsessan. Den första augusti i år började jag arbeta om romanen som ska komma ut våren 2013. Första november inleddes arbetet med kåserisamlingen om katten Cayenne, första februari nästa år är det dags att under tre intensiva veckor göra pocketversion av just Kråkprinsessan och Glömskelunden.

Några löften inför nyår har jag inte på lut, definitivt inga jag tänker lufta offentligt. När det gäller skrivplaner tycker jag om att tala högt om dem, det är ett sätt att sätta press på mig själv. Men när det gäller mer privata tillkortakommanden föredrar jag att hålla dem för mig själv, och möjligen raljera om dem i efterhand. Det finns, som alltid, mycket att jobba med. Även om det sägs att man inte kan lära gamla hundar sitta ger jag inte upp än. En och annan bättre vana skulle jag gärna tillägna mig. Kanske återkommer jag om ett år och berättar om jag lyckats.

Att se tillbaka är inte heller något jag brukar ägna mig åt med någon större entusiasm. Jag kan ibland titta på någon nyårskrönika i teve, eller bläddra igenom tidningarnas obligatoriska tillbakablickar, men jag kan lika gärna låta bli. En sak vill jag i alla fall konstatera: 2011 var året då jag startade Grim förlag – ett eget litet bokförlag. Så här ett drygt halvår efter att första titeln, Snökupan, kom ut kan jag konstatera att det var ett av mina mer lyckade projekt. Kanske inte ekonomiskt (även om Snökupan inte är någon förlustaffär) utan allra mest en kick för egot. Jag minns med välbehag några veckor i somras då det dagligen droppade in mejl med beställningar på böcker. Vilken känsla! Den vill jag gärna vara med om fler gånger.

Just nu funderar jag mycket på hur omslaget till min nästa roman ska se ut. Jag har en idé, men än så länge har jag inte lyckats förverkliga den. Det finns gott om tid, inte förrän till hösten behöver omslaget vara så pass klart att jag kan använda det på eventuella reklamutskick.

Till hösten hoppas jag för första gången vara med på Bokmässan i Göteborg som utställare. Detta tillsammans med egenutgivarna, en alldeles ny förening som jag tror kommer att bli till både nytta och glädje för alla som vill finna andra vägar till utgivning än via de etablerade förlagen. Då kan jag förhoppningsvis ha fyra titlar i bagaget.

Så det finns en del att se fram emot. Och då har jag inte ens nämnt sådant som inte har med böcker att göra. Som att fylla mitt nya lilla växthus med tomat- och basilikaplantor, exemelvis. Hör ni hur det skakar i marken? Det är jag som otåligt trampar!

Mot Sherwoodskogen! Eller, rättare sagt, mot 2012 och nya friska insatser!

Under några veckor i november och december har jag nästan enbart läst e-böcker på min ipad. Men under julhelgen återgick jag till pappersformat. Jag hade laddat upp med sex böcker, än så länge har jag två helt olästa och två där jag kommit till hälften. I dag, när jag återgått till jobbet, har jag varken pappersbok eller läsplatta med mig, i stället lade jag ner senaste numret av tidningen Skriva. Förra numret, det första, läste jag från pärm till pärm, ungefär som jag gör med Svensk Bokhandel och gjorde med Språktidningen, medan jag fortfarande prenumererade på den. Jag hade gärna fortsatt med det, men till slut upptäckte jag att jag knappt hann börja bläddra i den förrän nästa nummer var på gång.

Så vill jag inte att det ska bli med Skriva. Därför tog jag med den till jobbet, för att i bästa fall läsa några sidor under pauser i arbetet.

En sådan paus har jag redan haft. Jag läste en lång intervju med Jan Guillou. Inget av det som stod i reportaget var nytt, jag kände igen det mesta från hans Ordets makt och vanmakt, men det var ändå läsvärt.

Detta att Guillou skriver på maskin. Han säger så här: ”Med datorn är det så lätt att stryka och ändra, så man tror att det bara är att leka sig fram. Med skrivmaskinen blir det allvar. Jag skriver en manusversion, går igenom den på papper med pennan i högsta hugg och rättar, och skriver sedan alltihop en gång till. Jag tänker efter mycket mer noga än om jag hade jobbat med dator.”

Jag hade själv mina tvivel inför att lämna skrivmaskinen och gå över till datorn en gång i tiden. Och i mångt och mycket har jag fortsatt med samma arbetsmetod som då. Jag skriver en manusversion, går igenom den på papper med pennan i högsta hugg och rättar, och skriver sedan alltihop en gång till.

Ungefär som Guillou, alltså. Därmed inte sagt att det jag skriver blir lika bra som det han åstadkommer, men metoden är densamma trots att jag skriver på dator och han på skrivmaskin.

Det handlar nog mer om metod än om ny eller gammal teknik.

I går såg jag The girl with the dragon tattoo. Jag har inte läst böckerna, men jag såg den svenska tv-serien som bygger på romanerna, därför behövde jag inte bli besviken på deckarintrigens upplösning den här gången. Det är en högst konventionell deckare, i filmversionerna får man inte ens veta varför dessa män hatar kvinnor, men jag utgår från att det framgår i romanerna. Rooney Mara är väldigt bra som Lisbeth Salander; mänsklig, sårbar och samtidigt stark. Någon recensent har beklagat det faktum att hon blir ett offer när hon utsätts för en brutal våldtäkt, men det resonemanget har jag svårt att begripa. Min roman Glömskelunden inleds med en rå gruppvåldtäkt, och i en tidig version av romanen slarvade jag förbi den scenen. Sedan började jag fundera: hur skulle jag själv reagera i en liknande situation? Skulle jag kunna rycka på axlarna och gå vidare som om ingenting hänt? Sannolikt inte. Handlar inte all makt om offer och förövare?

När Lisbeth Salander stapplar hem efter den våldtäkt hon utsätts för och försöker tvätta sig ren i duschen (badkaret) tycker jag att det är en rätt naturlig reaktion. Men den scenen beklagas av recensenten (jag tror att det var i Svenska Dagbladet). Mer offer än hjälte. Mer människa än myt.

Det som stör mig i filmen, så pass att jag ibland har svårt att följa med i handlingen, är något som ingen annan lagt märke till. Åtminstone har jag inte hittat någon notering om det. De maffiga miljöbeskrivningarna av ett vintrigt och öststatsgrått Stockholm nämns i olika recensioner men ingen mer än jag irriterar sig på att årstiderna hoppar fram och tillbaka. Inledningen är iskall, med snö och näst intill ihjälfrusna aktörer. Strax därpå är det tidig höst, vi ser lite bruna löv på ett träd, en bit in i filmen är träden augustigröna, så är vi mitt i ett vinterlandskap igen och sedan är det barmark och avlövade träd. Första tvära skiftet köpte jag. Aha, det är västkustvinter, tänkte jag. Först svinkallt och sedan försvinner snön och det blir höst igen. Men när de gröna trädkronorna dök upp förstod jag att så inte var fallet. Träd med gröna blad som blir utsatta för svår kyla tappar sina löv. Det fullkomligt rasar ner löv dagarna efter en svår frostnatt. Och en bit uppåt landet är det sällsynt med löv på träden runt jul.

Det är väl inget att hänga upp sig på? Nej, säkert inte, men jag använder träden för att bestämma hur lång tid som förflyter mellan olika scener, och blir väldigt förvirrad när det hoppar så här. Kanske utspelar sig filmen under flera år, det är den uppfattning jag får, men i så fall tycker jag att det är märkligt att skådespelarna går omkring i samma jacka oavsett om det är vinter eller vår, och att det aldrig är sommar.

Jag undrar om det beror på att jag bor omgiven av träd, som jag reagerar så här. Att jag dagligen iakttar träd, verkligen ser på dem och registrerar hur de ser ut. Som nu, när jag ser en stor björk tvärs över vägen och konstaterar att trädkronan är svagt lilafärgad. För ett par dagar sedan var grenarna mer svarta, och då dessutom pudrade med lite snö. Träd är mer än något som skymmer himlen, mer än en kuliss. Träd får man inte slarva bort så där. Då sänks betyget på en i övrigt helt okej film.