Ända sedan jag var sexton år och familjen drabbades av ett tragiskt dödsfall har jag haft ett mycket kluvet förhållande till jul. Första åren hade jag ångest enbart inför tanken på att fira jul, sedan testade jag olika sätt att hantera den där förhatliga dagen. Kom jag bara förbi julafton var jag räddad; till juldagen och annandagen har jag haft ett mer avspänt förhållande och verkligen kommit att uppskatta.

Under några år försökte jag omfamna julen genom att vara übertraditionell. Jag satsade stort på pynt, storstädning, julmat, julklappar – allt – och mådde dåligt hela vägen. Andra år gjorde jag så lite som möjligt av julen.

Nu har jag, sedan lång tid tillbaka, slutit fred med julafton. Men fortfarande har jag inte lyckats få ihop alla bitarna. Julklappar har vi slutat med, tidigare brukade jag köpa en eller flera till mig själv och noggrant packa in dem i julpapper, men nu tycker jag att det är onödigt besvär – jag köper några böcker, kanske dvd-boxar, och lägger i en hög nära läsfåtöljen, så får det vara bra med det. Vissa år städar jag ordentligt, pyntar, förbereder mat men lyckas inte förmå mig till att skicka julkort. Andra år är det pyntandet som får stryka på foten medan jag får iväg julkorten i tid alternativt skriver julbrev. Eller också blir det si och så med städningen, eller julmaten. Och stressen, den så – i mitt fall – helt onödiga slipper jag inte undan. Djupt inom mig inbillar jag mig att vissa saker måste vara klara till jul, annars går världen under.

I år har jag för första gången i livet hittat balansen som gör att jag känner mig lugn och harmonisk. Jag överdriver inte städandet, jag tänker inte förbereda en massa julmat, jag pyntar i lagom omfattning, det blir inga julkort men jag tänker skicka mejl till några få. Jag har letat efter en speciell whiskylagrad cheddar utan att hitta den och inser att det inte spelar någon roll om jag inte får tag i den. Jag ska börja fira jul 22 december, från den dagen ska jag bara läsa och läsa och läsa (och äta lite godis) och njuta av sex dagars ledighet. Ingen stress kan röra mig, ingen hets, inget julhat. Så här vill jag ha mina fortsatta jular – då kan vi bli riktigt goda vänner.

Varje år vid den här tiden tömmer kulturredaktionen på tidningen där jag jobbar sina hyllor på recensionsböcker och lägger dem på ett (eller två) stora bord. Alla läsintresserade får botanisera och försöka hitta godbitar ur den digra utgivningen. Eftersom det kommer ut fler böcker än vad som finns möjlighet att recensera blir det så här varje år. Nästan alla förlag skickar böcker till kulturredaktionerna, i hopp om att någon ska vilja läsa. Hos oss är det definitivt inte bara okända författare som hamnar på bokbordet. Liza Marklunds senaste hann knappt landa på bordet innan den fick vingar och försvann i armarna på någon, jag stod och fingrade på ett praktverk om regissören och filmaren Jan Troell, men överlät det till någon annan. Fyra böcker bar jag med mig: Arnaldur Indridason: Svart himmel, Gösta Unefäldt: Den röda nyckeln, Therese Bohman: Den drunknade och Jens Liljestrand: Adonis. Islänningen Indridason (ledsen att jag inte hittar strecket över sista ”d”) har jag bara läst ett par böcker av – gillat den ena men inte den andra. Vi får se i vilken kategori den här hamnar. Undefäldts serie om poliserna i Strömstad är trivsam underhållning, men den hamnar nog i bokhyllan tills vidare. Therese Bohmans roman vet jag inte mycket om, men jag ser verkligen fram emot att läsa den, och samma sak med Jens Liljestrands roman.

Och i natt när jag kommer hem från jobbet väntar jag minst en, kanske två, böcker i brevlådan. Bokhögarna hemma hos mig har inte en chans att krympa.

Jag är en sådan som trivs bäst hemma. De allra flesta resor minns jag med välbehag, men jag skulle inte vilja göra om dem. Det spelar ingen roll om de är långa eller korta, när jag kommer hem är jag så trött att jag vill gå och lägga mig, oavsett vilken tid på dygnet det är.

Så klen får man inte vara. Tänk om jag vore en sådan författare som åkte runt och signerade böcker hela hösten, från söder till norr och tillbaka igen: jag skulle vara helt slut innan jag nådde halvvägs.

När jag kom hem i eftermiddags efter några dagar i Stockholm hade hälften av mina julstjärnor dött av uttorkning. Första omgången hyacinter var överblommade och resten står svalt i växthuset och har inte ens börjat slå ut. Sådant är också lite tröttande.

Jag dividerade med mig själv om jag skulle orka bege mig ut för att handla. Det som fällde avgörandet var att jag beställt ett paket, en eldtång, från Nacka Byggnadsvård, och det paketet hade kommit.

När jag kom till bensinmacken där jag skulle hämta paketet tog jag fram mobilen och började bläddra bland sms-meddelandena. Jag är en sådan som aldrig kastar sms. Det beror inte på sentimentala skäl, utan för att jag inte kommer mig för att göra det. Men meddelandet med löpnummer och annan nödvändig information var borta.

Sur, surare, surast tvingades jag lämna macken utan min eldtång. Jag kunde höra hur den skrek efter mig, hur den inget hellre ville än att hamna i min vård och i min kamin, men ett löpnummer är inget man leker med, än mindre ett förlorat löpnummer.

I affären, inte den jag brukar handla i, hittade jag inte hälften av vad jag hade skrivit upp på listan, vilket inte gjorde mig gladare. När jag kom hem kollade jag mina mejl för att se om jag kunde hitta ordern på eldtången, och få fram någon sorts löpnummer.

Och då, först då, insåg jag att det överhuvudtaget inte kommit något sms med bekräftelse på att mitt paket kommit. Jag hade fått ett mejl. Eftersom jag har en gammal raddig mobil (som jag tidigare älskat men nu börjat hata allt intensivare) har jag inte tillgång till mejl i den, vilket är anledningen till att jag inte kollade detta på macken.

Om jag inte vore en så ovillig resenär hade jag varit pigg och upprymd när jag kom hem och kunnat tackla resten av den här dagen på ett intelligent sätt. Nu blev det som det blev. Och eldtången ligger kvar på macken några dagar till.

Men annars är det bra, huvudet upp och benen ner, klackarna i taket och så.