månadsarkiv: juni 2012

Bokmässeplaner

Postat av

Varje år när jag kliver ut från Bokmässan i Göteborg, helt slut, bestämmer jag mig för att aldrig mer återvända. Ändå gör jag det. De senaste åren har jag bara varit där några timmar första dagen, torsdagen. I år blir det helt annorlunda.

I år ska jag vara på mässan från onsdag till söndag, 26 september–30 september. På onsdagen ska jag vara med och bygga monter, och de andra dagarna ska jag vara på mässan som utställare.

Jag och Grim förlag ställer ut i Egenutgivarnas monter, den turkosa montern med nummer A02:52. Vi är många som delar på utrymmet, Egenutgivarna har verkligen fått en flygande start med många medlemmar och många utställare. Det kommer att bli livat i montern, med massor av böcker till försäljning och ett brett monterprogram.

Just nu pågår planeringen som bäst trots att slutet av september kan tyckas ligga långt in i framtiden. Men det är mycket att tänka på och ju bättre planerat allt är, desto större är chansen att vårt Bokmässedeltagande blir lyckat.

Fas ett avklarad

Postat av

Jag har god framförhållning i mina utgivningsprojekt (vet inte riktigt varför det har blivit så, men det känns bra). Boken om Cayenne ska inte komma ut förrän i mitten av september, men jag har redan fått hem hela upplagan från tryckeriet. Nästa roman ska komma ut någon gång nästa vår (har inte bestämt riktigt när) och den håller jag på att redigera.

Jag började i maj och beräknade två månader för det outhärdligt tråkiga jobbet att gå igenom och sammafatta varje scen i manuset. Jag är evigt tacksam att jag inte är någon långskrivare, det räcker så gott med drygt 160 manussidor.

Nu är jag klar. Det känns verkligen härligt. Jag kan genast konstatera att strukturen håller, och att titeln, Mellan raderna, faktiskt är välfunnen. Från början hade jag ett annat namn, som jag till och med lanserade på sista sidan i Snökupan. Den blå dörren, skulle romanen hetat, och omslaget var ett foto av den blå dörren till ett antikvariat i Penzance. Men så en dag fick jag syn på en person som bar en t-shirt där det stod Mellan raderna (plus lite annat som jag inte minns), och insåg att det var titeln på min roman. Jag tror att jag har skrivit om det förut, tycker att jag känner igen det, men jag är så nöjd med att jag mötte den där personen just då och var öppen för intryck och inte bara såg en textmassa på en tröja, att det får bli lite tjat.

Nästa fas i redigeringen är att läsa igenom, läsa riktigt på djupet, vad mina testläsare och lektörer har sagt och skrivit och väga deras åsikter mot mina egna. På en del punkter ger jag dem rätt direkt, på andra kommer jag att vara obstinat.

Varje gång jag har skrivit en roman tycker jag att det är den bästa roman jag skrivit, så även den här gången. Den här gången tycker jag även att det är en roman jag hemskt gärna skulle vilja läsa – flera gånger.

Därför har jag absolut inget emot att, om några dagar, börja skriva om den en gång till. Det sker med utgångspunkt från manuset jag nu styckat och numrerat i scener, men texten ska få flöda från hjärnan till fingrarna än en gång. Jag gillar inte att klippa och klistra, jag får ingen överblick då, och ingen känsla för texten.

Än en gång är jag tacksam över min relativa fåordighet i romanerna.

Lyckat och misslyckat

Postat av

Ibland tänker jag på hur desperat jag var när jag skulle lämna min lägenhet i Halmstad och flytta till Mellbystrand för gott. Jag hade en massa mattor som jag visste att jag inte kunde få plats med i huset, bland annat en över fyra meter lång trasmatta som jag vävt av jeanstyg och blåfärgad lakansväv. Det var en av de allra bästa mattor jag vävt, den var tät och stadig, gick definitivt inte att köra fingrarna igenom, som man kan göra med en del av de billigare man kan hitta i butiker ibland.

Jag anordnade en lägenhetsloppis men fick inte sålt några mattor. I stället fick Myrorna komma och hämta allt som blev över, bland annat den långa trasmattan. I efterhand har jag undrat hur jag egentligen tänkte. Jag tyckte visserligen att mattan var i längsta laget, det var en mardröm att ta ut och skaka den. Men jag kunde ha delat den. Jag kunde ha delat den. Den hade passat perfekt i glasverandan.

En matta behöll jag i alla fall (ja, några andra också, små vita trasmattor med blåa inslag) och den mattan är det något magiskt med. Inte så att det går att flyga med den, men den har en förmåga att passa överallt. Jag vävde den till det hem jag hade för närmare trettio år sedan. Valde färger utifrån den inredning jag hade och lade mattan i hallen.

Sedan hamnade den i nästa hem och färgerna, grönt, gult, beige, brunt och rost, passade lika bra där, vilket är märkligt med tanke på att jag alltid haft blått i inredningen.

Den var som gjord för tredje hemmet. Tog upp färgerna perfekt. Och nu. I dag kastade jag ut en ullmatta och stod plötsligt utan matta framför kaminen. Jag hämtade min kameleontmatta och kunde snabbt konstatera att den plockar upp färgerna än en gång.

Trots att jag fortfarande har en förkärlek för blått.

Jag älskar min matta. Och den är lätt att ta ut och skaka eftersom den inte är så lång. Men visst hade det varit snyggt med en jeansblå matta i verandan …