månadsarkiv: juni 2012

Tassavtryck

Postat av

Som en kul grej har jag tänkt att Cayenne ska signera sin egen bok, i alla fall då jag säljer böcker privat eller via min hemsida (eller facebooksidan). Men hur ska det gå till i praktiken? Cayenne är knappast grabben som gör som man säger till honom, i alla fall inte om han inte själv vill. Och att doppa hans tass i bläck varje gång han ska sätta sitt avtryck kan innebära att hela huset blir fullt av hans bläcktassar, vilket inte är önskvärt. För övrigt tror jag inte att det är så nyttigt med bläck på hans trampdynor.

Då kom jag på att jag skulle kunna doppa hans tassar i blöt jord och göra ett avtryck på papper, som jag sedan för över till en stämpeldyna. Jord har han alltid varit fascinerad av och han kommer ofta in med både tassar och ansikte smutsiga av jord.

Sedan slog det mig att han skulle kunna sätta ett vattenavtryck på mörk kartong. Alla har vi väl någon gång i livet lämnat våta fotavtryck efter oss (om inte annat när vi tvingats ur dusch eller bad för att det ringer). Jag hällde upp lite vatten i en skål, doppade Cayennes högra framtass i den och stämplade därefter på en bit kartong.

Det blev så där. Eller, rättare sagt, det flöt ut och blev inte alls bra.

Sedan löste Cayenne det själv. Han placerade tassarna på kartongen och drack upp vattnet ur skålen. När han var klar klev han bort från kartongen och lämnade efter sig ett avtryck som jag snabbt fyllde i med blyerts.

Nästa steg är att hitta material som jag kan föra över och skära ut tassavtrycket på.

Fånigt? Oerhört. Onödigt? Definitivt. Men trots allt lite kul.

Cayenneboken har landat

Postat av

I går, precis tre månader innan Cayenne fyller tio år och boken om honom, Cayenne – kryddpojken med bett, har officiellt utgivningsdatum, kom böckerna hem till oss, förpackade i sex stora lådor och en mindre. Jag hade bråttom till jobbet och hade förberett mig för att snabbt transportera dem från gatan till huset genom att stå redo med min gula magasinkärra. ”Åh”, sade den ene postkillen imponerat, ”det var en fin kärra. Med gummihjul. Den kan du ha resten av livet”. Vi lastade hälften av lådorna på min kärra och resten på den som han plockade fram ur postbilen. Sedan drog vi kärrorna över den nylagda singeln fram till huset. Min kärra fungerade bäst på det mjuka underlaget. Fem minuter senare var jag på väg till jobbet.

Jag har alltid haft ett ganska osentimentalt förhållningssätt till mina böcker, som jag skrev i förra inlägget, därför blev jag en smula förvånad över att jag hyser så varma känslor för boken om Cayenne. Jag gillar att hålla i boken, titta på den, bläddra i den. Jag förmodar att det hänger ihop med att jag är väldigt förtjust i bokens huvudkaraktär, den lille tjocke drummeln som hängt med mig i snart tio år, och givit mig många skratt och tårar genom åren.

Drygt 700 böcker ligger i lådor på mitt verandagolv. För några månader sedan härbärgerade samma veranda 2000 pocketböcker. Det vore nog bra om de där böckerna snart bytte ägare, eftersom lagerutrymmet, en och en halv kubikmeter i ett lagerhotell, börjar bli fullt.

 

Det bortglömda ”barnet”

Postat av

Jag har svårt att se mina böcker som mina bebisar, jag tycker i grunden inte att det är speciellt märkvärdigt med en massa papper mellan pärmar, oavsett om det är jag som skrivit det eller någon annan. I alla fall är det inte märkvärdigt i jämförelse med ett barn, en människa. Det hindrar mig dock inte från att tycka lite synd om ”Glömskelunden”, som kom ut i pocketupplaga samtidigt som ”Kråkprinsessan”.
Jag skickade båda böckerna till Bibliotekstjänst, men det var bara ”Kråkprinsessan” som kom med i beställningslistan, från vilken de allra flesta beställningar från biblioteken görs. Därmed har ”Glömskelunden” halkat efter i försäljning, blivit bortglömd av biblioteken och hamnat i skamvrån. Varje gång jag ser att det görs en beställning av ”Kråkprinsessan” vill jag, å den andra bokens vägnar, ropa: ”Men jag då!?”
De båda böckerna är inte mina barn, men jag gillar dem ändå.