månadsarkiv: augusti 2012

Illdåd av Thomas Erikson – recension

Postat av

Thomas Erikson: Illdåd (Damm förlag)

Boken även recenserad i Hallandsposten.

Det svenska deckarundret har länge förvånat mig. Att svenska deckare är så populära utomlands, att nästan vad som helst går att sälja, hur kan det komma sig? Själv blir jag alltmer skeptisk till svenska deckare, tycker att de sällan håller hela vägen även om somliga kan ha både bra språk och intressanta karaktärer.

Så det är med viss bävan jag möter nya svenska kriminalförfattare, samtidigt som jag ständigt söker efter någon som kan bevisa för mig att de kan och att jag har fel.

Thomas Erikson är en sådan författare. Han har i dagarna kommit ut med sin andra roman, Illdåd, i en serie om beteendevetaren Alex King. Jag har inte läst första boken, Bländverk, som kom förra året, men jag kommer att göra det.

Illdåd handlar om en ung tjej, Sara Leijon, som under en blöt efterfest blir brutalt våldtagen av fyra män. Hon gör en polisanmälan. Det finns gott om fysiska bevis, hon kan namnge de fyra personerna, allt tycks klappat och klart för en fällande dom.

Eller?

Illdåd är en av de mest spännande och upprörande romaner jag läst på länge. Den tar oss med in bakom kulisserna till den smutsiga värld som en våldtäktsrättegång (eller förhandling som det egentligen heter) är. Försvarsadvokaternas till synes okänsliga framfart i sin kamp för att smutsa ner offret, polisens stundtals bristande engagemang, en paragrafridande domares makt och en ung kvinna som finner sig våldtagen igen och igen och igen – i den sal som ska bringa rättvisa.

Alex King blir den här gången både personligt och professionellt inblandad. Han kan inte mycket om spelet i en rättssal, men han kan läsa personernas beteenden och göra upp en plan utifrån det. Frågan är bara om det räcker.

Författaren är själv konsult i beteendevetenskap, vilket naturligtvis ger extra tyngd och trovärdighet. Han har även gjort mycket research i ämnet och, precis som Karin Alfredsson i sina böcker om Ellen Elg, påtalar han att alla förekommande likheter med verkligheten är helt medvetna. Här handlar det inte i första hand om underhållning, här finns ett ärende, en avsikt. Boken blir därmed också ett debattinlägg.

Och svagheter? Lite för många korrekturfel,  och somliga personer lyfter aldrig från pappersnivå. Men den här gången lägger jag inte ifrån mig boken med en suck och en huvudskakning. Jag gråter en skvätt, slutet är helt i min smak, och konstaterar att det finns hopp. Svenska deckarförfattare kan. I alla fall en del av dem.

Brev från Pip

Postat av

En dag när jag kom till jobbet låg ett brev i mitt fack, med handskriven adress. Jag vände på det. Avs: Pip.

???

När jag öppnade föll det ur en kopia av ett kåseri som jag skrev i slutet av förra millenniet, 1999. ”Amors unga redskap”, var rubriken på kåseriet.

Brevet inleddes med orden: ”Hej kära krönikör, kåsör och författare …”

Jag kollade i slutet av brevet. ”Många hälsningar från Pip med fru”

Och poletten trillade ner. Jag kastade rodnande brevet ifrån mig utan att våga läsa mittdelen. Kåseriet handlade om när jag och en kompis försökte para ihop skolans två enda singlar. Vi luftade däcket på den manlige lärarens bil och gömde oss sedan i ett buskage i närheten för att se vad som skulle hända. Vår förhoppning var att de båda skulle åka iväg i samma bil. Det skedde inte: han stannade och lagade den förmodade punkteringen, medan den kvinnliga läraren stod kvar och beundrade.

Det blev de två. Vi kallade läraren Pip och brevet var alltså från honom. Jag vågade till slut läsa det. Pip är nu en glad pensionär med tid att sortera bland gamla papper. Kåseriet hade han fått skickat till sig av en elevs mamma, som känt igen storyn. Hmm, man undrar vem denna förrädare kan ha varit.

De två har nu varit gifta i fyrtio år och på bröllopsdagen, som firades med nära och kära, lästes kåseriet upp, under munterhet och skratt.

Vad kan man lära sig av detta? Att inte lufta däcken på lärarens bil. Och om man trots allt gör det – att inte skriva om det trettio år senare. Beviset för försyndelsen kan nämligen dyka upp som ett brev på posten en dag när du minst anar det.

Floden av recensionsböcker

Postat av

I går var jag tillbaka på jobbet efter fem veckors semester. De flesta sommarvikarier har slutat, ordinarie personal är på plats igen. Alldeles i början av sommaren gjordes beställningarna av höstens recensionsböcker. Det började illa med de två första: ingen av dem dök upp. Den ena efterlyste jag via Facebook och fick i lådan ett par dagar senare, den andra har ännu inte synts till, trots att den ges ut av ett förlag som skickar samtliga sina böcker till redaktionen.

En bok från ett annat förlag låg i postfacket när jag kom till jobbet. Min lediga tid framöver blir fylld av läsande. Nu duger det inte längre att läsa några sidor strax innan jag ska somna, här måste avsättas tid.

Jag har kommit en tredjedel in i en av böckerna, återkommer med recension när jag läst klart och formulerat mig, men jag kan konstatera att det är en sådan bok där jag verkligen måste tvinga mig själv att inte tjuvtitta i slutet. Den är ruggigt spännande. Och den är svensk! Jag blir alltid lika glad – och förvånad – när jag hittar svensk spänningslitteratur som håller klassen.

Att tjuvläsa slutet gör jag gärna. Men självklart aldrig när det är böcker jag ska recensera. Ibland önskar jag dock att det var möjligt att frångå mina principer. Så spännande är boken.