månadsarkiv: oktober 2012

Äntligen redigering igen

Postat av

Jag visste att det skulle bli svårt att koncentrera sig på mitt romanprojekt medan förberedelserna till Bokmässan pågick. Men nu är den lyckligen i hamn och på väg att placeras i malpåse, och jag försöker att ägna så lite tid och engagemang i föreningen Egenutgivarna som möjligt.

Nu är det nämligen hög tid att ta itu med redigeringen av nästa roman, Mellan raderna, som kommer ut till våren.

Det blir tredje gången jag skriver om texten. Jag vet att det finns väldigt många metoder för hur redigering går till och alla är både rätt och fel, beroende på vem man frågar. Själv föredrar jag alltså att börja med ett tomt dokument och utifrån förra versionens pappersutskrift skriva in alltsammans igen. På manuset finns enstaka kommentarer från en av testläsarna, dessutom har jag samma version i datorn med en av lektörernas kommentarer i texten.

Medan jag skriver formulerar jag om, stryker och lägger till. Det är helt underbart att äntligen få sitta ner i lugn och ro och ägna mig åt det jag tycker är så himla kul. Enda problemet är att bildskärmen till min stationära dator har lagt av. Jag lämnade den på lagning i torsdags men räknar med att det kommer att ta åtskilliga veckor innan jag har den hemma igen.

Skrivbordet är visserligen inte tomt, men det viktigaste fattas: en skärm!

I stället för att sitta på en ordentlig stol vid ett skrivbord blir min arbetsplats nu i soffan, med den bärbara datorn i knäet och fötterna på en fotpall. Manuset har jag lutat mot en kudde och i stället för att kunna ha två dokument bredvid varandra på skärmen får jag nöja mig med att ha dem under varandra.

Viktigast är i alla fall att jag är igång. Äntligen.

BTJ och urvalsprocessen

Postat av

När biblioteken bestämmer vilka böcker som ska köpas in sker det ofta med hjälp av ett inköpshäfte och en lista som Bibliotekstjänst (BTJ) skickar ut ungefär varannan vecka. I häftet står kortfattade lektörsomdömen som är till hjälp i urvalet. Självklart finns det böcker som inte behöver någon närmare presentation i  häftet, de förväntade storsäljarna exempelvis, som det bildas oändliga låneköer till.

Men för de mer okända författarna som ofta kommer ut på mindre förlag, är det viktigt att komma med i BTJ:s lista, helst med ett positivt omdöme som kan locka inköparna på landets bibliotek. Biblioteken är ofta den största kunden hos småförlagen, inte minst hos egenutgivare, därför är BTJ en verklig maktfaktor.

När jag gav ut min första bok på eget förlag, Snökupan, för drygt ett år sedan, skickade jag den till BTJ cirka två månader före officiellt släppdatum, 1 juni. Den kom med i listan som gick ut i mitten av juni så där kände jag mig framgångsrik och lyckad.

Ännu mer lyckad kände jag mig under de fem veckor samma sommar som det kom in beställningar varje dag. Sedan tvärdog det. Men det var kul så länge det varade.

I våras kom pocketutgåvorna av Kråkprinsessan och Glömskelunden, som tidigare givits ut av Ord & Visor förlag. Jättesmidigt, tänkte jag, att det redan finns lektörsomdömen på dessa och sände iväg böckerna i god tid för att de skulle kunna komma med i listan lagom till utgivningsdatum. Men det var bara den ena som dök upp i någon beställningslista. Den andra hade sålt för dåligt i originalutgåvan och ratades därmed.

Ännu en lärdom att lägga till övriga i den här branschen. Man måste sälja mycket för att kunna sälja mer. Ganska logiskt men samtidigt lite av moment 22.

Min senaste bok, Cayenne – kryddpojken med bett, kom ut 15 september. Men jag hade den i min hand redan före midsommar. Blixtsnabbt norpade jag två böcker ur första kartongen och skickade till BTJ. Mycket belåten med att vara ute i så god tid.

Fast nu är det snart mitt i oktober och det har fortfarande inte kommit något lektörsutlåtande av boken, så i eftermiddags ringde jag till BTJ.

Det visar sig att den inte skickats till någon lektör. Jag väntar på telefonbesked om varför. Mina tidigare böcker har fått bedömningar,  kåserisamlingar av andra författare har fått bedömningar, så jag utgår från att det hela är  ett missförstånd.

Men säker kan jag inte vara. En kollega ringde till BTJ angående sin senaste bok och fick besked att de kastat de två recensionsexemplar hon skickat och att den inte skulle recenseras eftersom de ansåg att hennes tidigare bok inte höll måttet . Men kollegan är envis och gav sig inte. Hon skickade en ny bok och fick till slut en bedömning av sin bok. En positiv sådan.

Jag tänker inte heller ge mig, om det nu visar sig att det gjorts en urvalsprocess där min Cayennebok gått bort.

 

 

Stephen Booth: Död och begraven – recension

Postat av

Stephen Booth: Död och begraven Översättning: Carla Wiberg (Minotaur).
 Tidigare publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Hedlandskapet i Peak District står i brand och kampen mot elden är ursinnig och nästan omöjlig att vinna. En övergiven pub står farligt nära och riskerar att bli lågornas rov. Aidan Merritt trotsar röken och elden och beger sig till puben, men han hinner inte ens börja leta efter det han kommit dit för innan han blir ihjälslagen.

Ungefär samtidigt hittas jackor och andra tillhörigheter nergrävda i torven en bit därifrån. Två och ett halvt år tidigare försvann två turister spårlöst i trakten, kanske kan fyndet äntligen ge en ledtråd till vad som hände paret. Försvann de frivilligt eller blev de mördade? Varför hittades i så fall aldrig några kroppar?

Diane Fry, som numera lämnat E-distriktet och fått en tjänst vid specialenheten för grova brott, tvingas än en gång återvända till Edendale och tampas med trätobrodern Ben Cooper. Hon gör det motvilligt och med sedvanlig brist på charm och medkänsla. Hon och Ben brukar kunna samarbeta men den här gången är det gott om grus i maskineriet.

Samtidigt planerar Ben och fästmön Liz sitt bröllop, Ben mer tankspritt än Liz. Gång på gång talar han om för sig själv att han vore förlorad utan henne, att livet med henne är det enda han önskar, men i läsarens öron skorrar hans bedyrande en aning falskt. Jag har alltid velat ta tag i Ben Cooper och skaka honom hårt, men efter att ha läst den nya romanen, Död och begraven, vet jag inte längre om jag vågar.

Diane Fry, å sin sida, har jag sällan varit så irriterad på som den här gången. Stephen Booth har aldrig varit ute efter att skapa endimensionella och genomtrevliga karaktärer, men ibland kunde jag önska att han var något mer generös med ledtrådarna till deras liv.

Mordgåtan är i vanlig ordning omsorgsfullt paketerad men det är, som alltid, karaktärernas liv som är mest intressant. Och precis som brukligt lämnar Stephen Booth läsaren i sticket i slutet, jag kommer på mig själv med att bräcka upp insidan av den bakre pärmen för att få veta mer.