månadsarkiv: december 2012

Försök till baksidestext

Postat av

omslagJag satt i går och försökte pressa ur mig en baksidestext. Boken ska snart vara klar och det måste stå något på baksidan. Så här ser det ut för tillfället. Vad tror ni? Blir ni avskräckta och väljer en annan bok?

Jag hoppas att det i alla fall är något att bygga vidare på.

Astrid Levin ligger död i sin lägenhet i fem veckor utan att någon saknar henne.
Boel Lindqvist, kommunens boutredare, grips av hennes öde. I sökandet efter uppgifter om anhöriga finner hon brev och foton som antyder att Astrid levt i Penzance i Cornwall för trettio år sedan.
Boel, som är uttråkad i sitt äktenskap och längtar bort, bestämmer sig för att åka till Penzance, under förevändning att hon ska försöka hitta någon som kände Astrid.
I själva verket behöver hon tänka. Var livet inte mer än så här? Är det verkligen slut nu, vid dryga femtio? Om inte, vad är det egentligen hon vill?

Mellan raderna är den fjärde och avslutande delen i en löst sammansatt serie. De tidigare delarna består av Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. I Mellan raderna återkommer samtliga personer som varit med i de tidigare romanerna och en del lösa trådar plockas upp och knyts samman.

Med rösten som ett verktyg

Postat av

Nu har jag läst igenom mitt manus högt, och jag är redo för nästa steg i processen, det vill säga inlagan. Först ska jag göra en mall, eller granska de jag redan har för att se om det är någon av dem som jag kan återanvända.

Jag har undrat lite över att jag känt mig trött och sliten i halsen de senaste dagarna, men nu inser jag att det naturligtvis har med läsandet att göra. Det är ansträngande att läsa högt. Jag är imponerad både av alla föräldrar som läser kapitelböcker högt för sina barn, och av skådespelare som läser in ljudböcker. Där håller det inte att ha en röst som blir trött efter några kapitel. Men de är förstås skolade, rösten är deras verktyg.

Jag trodde att det skulle gå snabbare att läsa, det brukar göra det. Men den här gången fanns mycket att ändra och det krävs koncentration rakt igenom så att inte tankarna fladdrar iväg åt andra håll och läsandet bara blir ett meningslöst rabblande.

Nu hoppas jag kunna vara riktigt effektiv och göra klart inlagan på några få dagar så att jag direkt efter nyår kan beställa provtryck.

Ännu har jag inte tagit itu med baksidestexten. Att spara det värsta till sist – hur smart är det? Kanske låter jag bli att skriva något. Ger bara en brutal uppmaning: LÄS!

En del författare säger att de inte har en aning om vad deras roman handlar om förrän de läst de första recensionerna. Jag vet vad min handlar om, men hur ska jag kunna sammanfatta det på ett lockande sätt?

Recension: Andrea Camilleri – Utflykten till Tindari

Postat av

montalbanoAndrea Camilleri: Utflykten till Tindari Översättning: Barbro Andersson (Modernista)

Om somrarna brukar SVT visa några avsnitt om den sicilianske kommissarien Salvo Montalbano och varje gång blir jag lika avundsjuk på hur han bor. I ett hus med en veranda som vetter mot havet, bara några steg från vattnet. Så kanske man kan ha det i Sicilien, åtminstone om man är en påhittad figur i en italiensk deckare.

Två böcker om Montalbano har jag hittills läst. Den senaste, Utflykten till Tindari, kom ut tidigare i år på Modernista, som publicerat fyra andra böcker i samma serie. För den som gillar italiensk mat, kultur, hav och väder, och inte är road av detaljerade skildringar av mord och obduktioner, är Andrea Camilleris böcker ett alternativ.

Eftersom jag först stiftade bekantskap med Montalbano i teve, har jag inte behövt göra mig egna bilder av hur kommissarien och hans medarbetare ser ut. I det här fallet är det praktiskt, men det hade kanske varit svårare om jag först läst böckerna.

Utflykten till Tindari börjar lite trögt. Montalbano får ungefär samtidigt veta att en ung man mördats och ett äldre par försvunnit, från samma hyreshus. Det äldre paret är märkligt anonymt och har inte umgåtts med någon, eller ens hälsat på grannarna. Den unge mannen är mest känd för sina högljudda kärleksstunder med ständigt nya kvinnor.

Som så ofta och oundvikligen i italienska deckare finns maffian ständigt närvarande. Har de ett finger med i spelet även här?

Efter ett tag tar sig berättelsen och jag får några timmars trevlig läsning. Stundtals är det riktigt roligt, som i en scen där kommissarien ska försöka ta sig in i ett hus, och upptäcker att det inte går att skjuta sönder dörren, inte heller dyrka upp låsen eller kasta sig mot den utan att bli rejält skadad. Medan han sliter blir han allt svettigare och plockar av sig plagg efter plagg tills han står i enbart kalsongerna. Det är inte många deckarhjältar som skulle bjudit på den typen av stripp.