Jag går en snabb promenad i trädgården mellan två regnskurar. Stannar som vanligt upp vid den minimala rabatt som jag skapade för en enda växts skull: den osannolikt vackra höstgentiana. För att den inte skulle bli helt ensam i rabatten strödde jag ut frön från rudbeckia.

Men ingenting blev som jag hade förväntat mig. Alla möjliga växter har vallfärdat till den lilla rabatten och trängs nu om både utrymme och uppmärksamhet. Och höstgentianan är i det närmaste utkonkurrerad.

Varför jag tar skuttet över till Py Bäckmans låt Hellre ogräs (än en bräcklig lilja) vet jag inte. Kanske för att jag har svårt att plocka bort växter som själva bestämmer var de vill leva. Malvorna i gruset på infarten MÅSTE bort, ändå går jag ständigt förbi dem. Bara en dag till får de stå. Och en dag till. Och från Py Bäckman och ogräs vandrar tankarna över till garagerock och Toto. Stökigt kontra välordnat. En gång fick jag och en skrivarkompis vår ”dom” av en gemensam vän. Jag skrev som Toto, hon som en garagerockare. I mitt fall handlade det om att det jag skriver är tekniskt perfekt men tämligen fantasilöst. I hennes fall var det precis tvärtom.

Själv påstod han sig skriva som Toto men ville vara en garagerockare.

Jag har tänkt mycket på det han sade. Om det inte funnits någon sanning i det hade jag troligen glömt bort det. Men han hade ändå fel när han påstod att jag var som han i det att jag aldrig kom vidare utan ständigt gick tillbaka och redigerade det jag nyss skrivit klart, i stället för att bara fortsätta skriva.

Det är precis så jag gör. De senaste romanerna jag skrivit har jag hastat igenom första versionen utan att läsa igenom dem en enda gång förrän de varit färdiga.

På så sätt kan jag sedan läsa hela texten utan att den blivit uttjatad för mig. Jag hittar bristerna direkt och kan åtgärda dem till nästa version. Den versionen är inte heller speciellt redigerad, här gäller det bara att få ihop berättelsen så att den inte spretar som i första versionen. Det är först därefter jag börjar redigera.

Jag tycker bättre om Toto än garagerock, även om jag föredrar någonting mitt emellan. Lagom, alltså. DET är min förbannelse, tror jag. Jag är väldigt lagom, vilket är mycket värre än både Toto och garagerock.

Men jag gillar växter som inte är det minsta lagom, så jag tror att det finns hopp!