Att våga lite mer

När jag startade Grim förlag för två år sedan var det för att kunna ge ut mina egna böcker. Även om jag är en blygsam person (ibland får jag vänliga bannor för det) vågar jag påstå att jag skriver bra och att mina romaner är värda att läsa. Och därmed värda att ge ut.

Jag har aldrig ångrat beslutet att starta Grim. Det är oerhört lärorikt och spännande, och nu finns alla mina titlar samlade på förlaget, i varierande format (e-bok, pocket, danskt band).

Men därifrån till att våga ge ut någon annans böcker är steget långt. Jag kan bära mina egna förhoppningar och ta besvikelserna, men att bära någon annans förhoppningar har känts som en alltför stor uppgift.

skrivbordDärför är jag själv lite förvånad när Grim nu faktiskt snart har två författare till i sin utgivningslista. I maj gav jag ut Anna Maria Schymans debutroman Skönt förvirrad kvinna som e-bok. Den är tidigare utgiven på Aage förlag, men författaren behövde se sig om efter ett annat förlag till e-boken, och jag erbjöd mig att hjälpa till.

Därmed var det första lilla steget taget. Det kändes trevligt att inte längre vara ensam författare i förlaget. Och snart är det dags för nästa författare att bli utgiven på Grim.

Joanna Björkqvist gav ut sin roman Nära dig på Ordvändan förlag, och jag trodde att hon även ville ge ut den omarbetade e-boksversionen där, men hon blev jätteglad när jag sa att Grim gärna tar sig an den. Jag blev också glad! Nu är vi tre.

Just nu läser jag igenom manus till Närmare dig, som romanen kommer att heta i sin omarbetade version, och sedan är det dags.

Det sägs att ensam är stark. Men tillsammans är väldigt mycket trevligare!

 

 

Delvis fungerande hjärna

Jag är glad att kunna konstatera att min förmåga att tänka delvis är i funktion.

Som jag tidigare har berättat ägnar jag en stor del av min tid åt att leta efter saker som jag tror att jag har fullständig koll på. Jag är så finurlig att jag hittar bestämda platser åt dem.

Men den dag jag, av ren illvilja eller för att jag är tankspridd vet jag inte, lägger dessa saker på ställen där de inte hör hemma – då är jag förlorad.

noteringshäftenI dag letade jag efter några noteringshäften. Jag har en liten egenhet som jag knappt vågar berätta om: sedan 1979 har jag sparat alla mina noteringshäften. Alltså de små block som banken bistår med och där man i bästa (eller sämsta) fall skriver in alla transaktioner.

Jag har ingen aning om varför jag sparat dem, men väldigt ofta inser jag hur bra det är att ha dem. Så fort jag vill kolla när, var, hur och varför jag köpte något söker jag information i häftena.

Det är ett ganska häftigt tidsdokument dessutom. Lönen jag fick utbetalt den 22 augusti 1979 var på 4.047 kronor. Några månader senare, 23 januari 1980 fick jag hela 6.342 kronor. Löneförhöjning? Byte av jobb? Nej, jag hade nyligen köpt hus och blivit sambo, vi hade svindyra topplån och jag blev dessutom ensam ekonomiskt ansvarig eftersom sambon ryckte in på vapenfritjänstgöring. Vi hade bott ihop för kort tid för att kallas sambor och därför fick vi inga bidrag. Därför behövdes varje krona, och att söka skattejämkning var nödvändigt.

Jag fick pengarna att räcka, men kärleken tog slut. Det står inte i noteringshäftet, däremot kan jag konstatera att jag plockade ut 26.000 kronor den 1 juli 1983. Det var slutbetalning för bostadsrätten jag köpt.

Nåja, nu var det inte mitt livs historia jag skulle berätta utan om min delvis fungerande hjärna. Jag behövde kolla en sak i ett av häftena, men det fanns inte där det skulle.

Jag visste att jag hade haft några häften framme för ganska länge sedan och att de sedan blivit liggande framme. Nu var de spårlöst borta.

Leta leta leta! Utan resultat.

Så till slut vaknade hjärnan och jag mindes den där förödande dagen då jag snabbt rafsade ner en massa tidningar och andra papper som låg och skräpade i en plastkasse.

Där! Det är andra gången jag letat mig galen efter något som jag till slut hittat i den där kassen. Kanske är det dags att tömma den och lägga var sak på sin plats!

Tv-titt: Foyle´s war

Bilden lånad från ITV

Bilden lånad från ITV

En av favoriterna i sommarens tv-utbud är Foyle´s war, som tyvärr lämnat SVT och flyttat till TV 4. Men bortsett från de störande avbrotten för reklam och nyheter är det som vanligt otroligt trivsamt att se Michael Kitchen kliva i kostymen, ta på sig hatten, rätta till anletsdragen och faktiskt bli kommissarie Foyle.

Andra världskriget är slut och Foyle har tänkt sig ett stillsamt liv i Hastings, men det blir naturligtvis inte så. Fast jag tror att jag hade kunnat titta på en tv-serie där Foyle ägnat dagarna åt fiske och kvällarna åt korsord, bara han fått ett och annat problem att klura på mellan varven.

Den här rollen är som skapt för Michael Kitchen. Med mycket små medel uttrycker hans ansikte tvivel, överraskning, triumf. Att han skulle börja arbeta för den brittiska underrättelsetjänsten kändes på förhand inte som något bra upplägg. Men det fungerar alldeles utmärkt. I synnerhet sedan han fått tillbaka sin forna chaufför Sam (Honeysuckle Weeks) som medhjälpare. Tillsammans är de oslagbara.

Två avsnitt kvar, sedan får vi hitta något annat att förgylla onsdagarnas tv-kvällar med.