månadsarkiv: oktober 2013

Nödvändigt ont

Postat av

Skärmavbild 2013-10-14 kl. 15.02.29Jag har klagat förut och jag kommer antagligen att göra det igen. Detta med bokföring, alltså. I somras lyckades jag förstöra bokföringen för flera månader tillbaka och tvingades göra om den. När jag väl var i kapp bestämde jag mig för att aldrig mer halka efter.

Vilket fungerade utmärkt ett par månader. Sedan kom september, en ovanligt hetsig månad, och i dag när jag skulle skicka iväg några fakturor bestämde jag mig för att bokföra sådant som blivit liggande.

Det var en månads samlad utgifter och inkomster och jag har inget stort företag så posterna är hanterbara. Ändå tar det sådan tid! Tre timmar (inklusive en lunchpaus med en alldeles för chilitryfferad blomkålssoppa som tog tid att äta) senare hade jag både kommit ikapp (och bara noterat ett enda bortslarvat kvitto) och skickat iväg fem fakturor.

Nu ger jag mig själv ett nytt löfte: aldrig mer halka efter med bokföringen! Vi får väl se hur länge jag kan hålla disciplinen på topp den här gången.

En av inventarierna

Postat av
vackert orange, som det skulle vara på 70-talet

vackert orange, som det skulle vara på 70-talet

I går skrev jag på Facebook att jag hade jobbat på Hallandsposten i 35 år (och snart ska sluta för att påbörja resten av mitt liv) och i dag skrev jag, efter att ha fått en kommentar om att jag är en verklig trotjänare, att jag tillhörde inventarierna på stället.

I dag när jag plockade fram hushållsmaskinen för att sätta deg till bröd tänkte jag att den där maskinen också är en trotjänare. Jag fick den i slutet av 1970-talet, när jag precis blivit sambo och flyttat till eget hus.

Sedan dess har mycket hänt, på alla fronter, men maskinen fortsätter troget att tjäna mig. Utan den skulle jag inte baka mitt eget bröd. Visst händer det att jag rör ihop deg även utan maskinen, men när det är på riktigt, det vill säga med degvätska på en liter eller mer, då är det maskinen som gör jobbet att knåda.

Förhoppningsvis ger inte maskinen upp sitt jobb lika lätt som jag. För trots allt: vad är egentligen 35 år? Det är ju bara början!

Semikolon och utropstecken

Postat av

svb-omslag-16-2013I går landade nya numret av Svensk Bokhandel, en av mina absoluta favorittidningar, i brevlådan. Det hann bli kväll innan jag satte mig med den. I vanlig ordning slukade jag i stort sett varenda text, men den här gången blev jag tvungen att bläddra fram till sidan 27 och allra först läsa intervjun med dokorand Alva Dahl, som fördjupat sig i interpunktion.

Otroligt intressant! Dessa små tecken som kan uttrycka så mycket. Eller bara fungera som en kort paus, två andetag före fortsatt läsning.

Det finns många åsikter om skiljetecken. En del älskar att strö utropstecken omkring sig medan andra vägrar desamma. Några står upp för semikolon, och kanske använder dem lite för mycket och på fel ställen, medan andra anser dem vara pretentiösa.

Alva Dahl, doktoranden, gillar kommatecken, som hon tycker är ödmjuka. Som ett vardagstecken.

Om man kombinerar skiljetecken på olika sätt betyder de helt andra saker än vad de från början gjorde. Ett semikolon och en slutparentes blir en blinkning, ett kolon och versalt d förvandlas till ett gapskratt.

Det sker hela tiden en utveckling av språket. Och av våra skiljetecken och hur vi använder dem. Jag blir glad av att det finns någon som vill tränga djupare in i interpunktionens spännande värld. Det finns väldigt mycket dolt i dessa till synes oansenliga tecken.