Medan jag gräver mig allt djupare ner i mitt manus, och överväger att sätta på mig dumstruten eftersom det bitvis är rätt dåligt, vill jag hänvisa till bokrean på nätet, som pågår för fullt. Där finns det massor av bra böcker från bland annat Grim förlag. Den som har för många pappersböcker i bokhyllan och hellre vill ha e-böcker behöver inte förtvivla, det är rea även på dem.
Och jag behöver fylla på självförtroendet, så var lite snälla nu va!
Några användbara länkar i sammanhanget!
Cayenne vaktar manushögen.
Den utskrivna manushögen låg orörd i två dagar. Jag ville inte börja läsa eftersom inledningen var så erbarmligt usel. Men i dag bestämde jag mig för att dyka ner i dyn och försöka överleva.
Drygt 50 manusblad senare konstaterar jag att en del är okej, annat mindre bra. Här finns mycket att jobba med och jag är glad att ingen får läsa förrän jag skrivit om det. Mot slutet av berättelsen händer saker som jag inte har full koll på och jag insåg då att jag skulle behöva plantera lite ledtrådar och spår längs vägen för att det som händer inte ska komma helt från det blå. Så jag började leta efter ställen där jag kan peta in det. Men ibland blir jag förundrad. Mycket av det som händer senare i manuset finns antydningar om tidigt, oftast bara nämnt i en bisats, och när jag skrev det hade jag ingen avsikt med det. Jag minns inte ens att jag skrev det.
Men hjärnan är en makalös manick som lagrar all information och tydligen har den under de här tre månaderna som gått sedan jag började skriva vetat saker som jag inte varit medveten om, och knuffat mig i rätt riktning.
Fast helt klanderfri är den inte. Ibland har den försett någon med ett telefonnummer, för att några sidor längre fram konstatera att vederbörande inte har telefon. Men då är ordningsmannen direkt framme och talar om det och gör feta markeringar med pennan.
En hel del markeringar, frågetecken, utropstecken, under- och överstrykningar blir det.
Vad vore jag utan deadline? En halv människa, tror jag. Jag älskar projekt och jag älskar att sätta press på mig själv. Inom rimliga gränser, då. Mest älskar jag känslan av att bli klar i tid, hålla deadline.
Allt det där försvann när jag slutade jobba på tidningen. Där jobbade jag mot en tidsgräns varje kväll. Perfekt! Varje dag en ny produkt, den gamla kunde vi glömma, lägga till handlingarna.
Men det går att sätta upp deadline även utan att jobba på tidning. Jag bestämde att jag skulle bli klar med första versionen av min nya roman, som ska komma ut sista helgen i november, i slutet av februari. Ett tag verkade det omöjligt. Jag skrev varje dag men tyckte inte att jag kom någonstans. Ändå lades ord till ord och någon enstaka gång fick jag luft under vingarna och kände att det bar.
Och i dag nådde jag fram till slutet. Jag hade den här historien i mig även om jag inte visste om det när jag började skriva. Det blev inte den roman jag trodde att jag skulle skriva, den som tog avstamp i en dröm jag hade för många år sedan och inte kunde glömma. Kanske kommer de avsnitten inte ens att vara med i slutversionen. Troligen kommer de att vara det i någon form men inte alls på det sätt jag inbillade mig.
Jag gillar när berättelsen får eget liv. När den var väldigt nära slutet reste den sig och visade vem den var. Det blev ett par vändningar som jag inte hade anat tidigare. Jag litar på berättelsen i sådana lägen eftersom jag vet att det högst troligt är jag, eller mitt undermedvetna, som ligger bakom. Och som har bearbetat och jobbat i det tysta.
Nu ligger manushögen där, utskriven, och väntar på att läsas. Jag har inte läst igenom ens delar av manuset tidigare, och kommer säkert att både skämmas och förvånas. I början av mars börjar jag skriva om. Hoppas att nästa vecka går fort så att det snart blir mars!