Blandband och spellistor

bildFör att göra städningen lite mer uthärdlig startade jag ministereon och tryckte igång kassettbandet. Jo, faktiskt, jag har integrerat kassettdäck och en hel låda full med gamla blandband.

Det som satt i stereon visade sig vara från 2001. Musiken var förstås betydligt äldre, men jag sammanställde bandet för tretton år sedan. Och vilken perfekt blandning! Den ena fina låten efter den andra. Jag fick lust att göra en Spotifylista så att jag skulle kunna lyssna när jag är ute och går. En och en halv timme, perfekt för promenader längs stranden i höst.

Försöken att fixa Spotifylistan höll på att stranda direkt. Första låten, Bob Segers Take a chance, fanns inte. Däremot flera hundra versioner av Abbas låt med liknande titel men den var ingen fullgod ersättare. Jag fick köra en omväg, ladda in den via Itunes och importera den därifrån. Tre eller fyra låtar tvingades jag göra likadant med, medan övriga redan fanns i Spotifys sortiment.

Nu finns listan i både min mobil och på datorn. Jag vet att det är vanligt att man delar med sig av listor och låtar och jag funderar lite på varför jag inte vill göra det med min Bengtssons vårblandning 2001. Det enda svar jag kan komma på är att musik är alldeles för personligt för mig.

Jag diskuterar gärna litteratur, filmer, tv-serier och allt möjligt annat, men om musik tiger jag. Den är min, den går rätt in i mitt hjärta eller sätter sig i magen. Den framkallar minnen, den får mig att nästan sväva. Den går inte att förklara, den går bara att känna. Och ingen annan kan känna det jag känner. Det som berör mig lämnar en annan likgiltig. Det är nog därför jag behåller den för mig själv.

Manusblad på blöt resa

papperI veckan träffade jag min redaktör, Joanna Björkqvist, igen. Hon tog med sig manuset till Sorgbägare när hon åkte till Grekland och därifrån fick jag trevliga rapporter. I gengäld har jag läst ett kapitel ur Joannas nya bok (hon är inte bara redaktör, hon är författare också – till Närmare dig och Förverkliga din bokdröm, medskribent där var Kristina Svensson) som kommer ut sent i höst. Det är en reportagebok i ett angeläget ämne, men mer kan/får jag inte säga om den än så länge. Annat än att den blir väldigt bra. Jag ser verkligen fram emot att arbeta tillsammans med Joanna i det projektet. Tacksamt kan jag konstatera att hon har valt Grim förlag.

När vi hade gått igenom mina synpunkter på hennes text satte vi oss med Sorgbägare. Sida nummer elva såg märkligt vågigt och buktigt ut, och Joanna tvingades erkänna att en grekisk vind tog tag i bladet och flög iväg med det, men den tröttnade efter några meter och släppte ner det – i poolen.

Vid sådana tillfällen är det skönt att bläckstrålskrivarnas tid är förbi. Ett laserutskrivet papper klarar ett dopp i poolen utan problem.

Joanna var betydligt mer tålmodig än vinden, och orkade igenom hela manuset trots att hon läst det förut. Och precis som efter förra genomgången är jag tacksam över den hjälp jag fått att själv förstå min text och närma mig den. Nu återstår bara en del mindre ändringar innan den kan gå till sättning.

Det som jag länge tvivlade på är alltså på väg att bli en roman. Om jag får tro Joanna (och det är väl klart att jag måste tro på min redaktör) är Sorgbägare en av de allra bästa romanerna jag skrivit. Nu ska jag bara försöka skriva en lockande baksidestext också.

 

Förrådsstädning, del 4 – glasögonen

20140809-130746-47266753.jpgMitt evighetsprojekt, även kallat förrådsröjning, fortsätter efter några dagars paus. Man skulle kunna tro att jag har ett stort förråd, men det är inte större än tolv kvadratmeter och jag brukar röja ur det varje år. Skillnaden den här gången är att jag försöker gå på djupet. Sortera och organisera även i alla lådor som står anonyma och tigande på hyllorna.

På bilden syns några av alla de glasögon jag haft genom åren. De runda, som ligger längst fram, var de allra första. Jag fick dem när jag gick i sjunde klass och behövde dem bara när jag skulle se vad som stod på svarta tavlan. Alla i klassen, inklusive klassföreståndaren, ville prova dem och göra sig lite lustiga. En del människor är onekligen mer lättroade än andra. Professorn, kallade de mig, på grund av den runda formen.

Det enda jag har gemensamt med schablonbilden av en professor är min tankspriddhet.

Nu är det dags för nästa låda. Vad ska jag hitta där?