Jag fick present och blommor när jag slutade på Hallandsposten efter … många år.
I dag är det precis ett år sedan jag, vid halv ett på natten, klev ut från redaktionen på Hallandsposten för sista gången. Det blev ett par vilsna veckor innan jag delvis hittade fotfästet och började skriva romanen som enligt uppgift skulle ha kommit från tryckeriet i dag.
Det gjorde den inte. Lådorna ligger kvar någonstans i Skåne över helgen, men det är helt okej. Nästan i alla fall. Jag kan inte riktigt andas ut förrän jag har sett att det är rätt omslag och rätt inlaga som tryckts, jämfört med provbokens. Annars får det bli tippen och omtryck, men jag hoppas på det bästa. Jag har mejl på att de nya filerna skulle skickas till tryckeriet och det brukar fungera.
Ett år alltså, sedan jag slutade vara ”löneslav” och blev min egen chef. Trots att jag verkligen såg fram emot att själv få styra över min tid och slippa allt tristare arbetsscheman var jag rätt låg första tiden och hade svårt att hitta min plats.
Jag hade också svårt att våga vara ledig. Om jag inte hela tiden jobbade med något kände jag mig värdelös. Jag var mer stressad än när jag hade som mest att göra på tidningen.
Kanske tar det ett år att landa. Att våga dra ner på tempot, att våga vara helgledig, att andas in djupt och verkligen känna efter. Mm, det känns bra.
Jag tror inte att det blir en bok om året framöver, även om jag snart vill vara igång med nästa. Eller också blir det så. Det visar sig så småningom.
Men det blir ändå minst två böcker, troligen tre, nästa år. Utgivna på Grim förlag men av andra författare än jag själv. Det ser jag otroligt mycket fram emot. Lite nervöst är det förstås, men mest spännande. Och hedrande för en liten gris i motvind.
