månadsarkiv: april 2015

Michael Connelly – Det brinnande rummet/recension

Postat av

connelly

Michael Connelly: Det brinnande rummet
Översättning: Patrik Hammarsten
Norstedts

För ganska många år sedan fick jag plötsligt och oväntat nog av Michael Connelly. Det var när jag kommit en liten bit in i Månskugga, en av de böcker som inte handlar om Harry Bosch. Jag tyckte inte att den var dålig, men från en sida till en annan tappade jag intresset, slog ihop boken och gick vidare. I vår bestämde jag mig för att återuppta kontakten och läsa den senaste Boschdeckaren, Det brinnande huset.

Sedan några år tillbaka jobbar Bosch med gamla fall, så kallade cold cases. Han har fått en ny partner, en ung kvinna som heter Lucia Soto och som han har stora förväntningar på. Han tänker lära henne allt han kan innan han går i pension. I värsta fall är det inte mer än ett år dit, något Bosch inte alls ser fram emot.

Fallet som Bosch och Soto får hand om visar sig vara både större och mer komplicerat än vad någon räknat med. När en man dör tio år efter att en förlupen kula trängt in i honom finns i princip ingenting att gå på. Ingen greps för mordförsöket, det var knappt ens någon som förhördes och kulan som var omöjlig att plocka ut medan mannen levde är inte till någon nytta om inte vapnet kan hittas.

Samtidigt upptäcker Bosch att Soto i smyg undersöker ett annat gammalt fall som det visar sig att hon har ett personligt intresse i.

Att träffa Harry Bosch igen efter alla dessa år var angenämt. Jag har saknat honom och jag har missat en del sedan senast och känner att jag måste uppdatera mig. Det jag uppskattar mest är att tiden inte har stått stilla för Bosch. Precis som de flesta andra människor har han åldrats.

En annan före detta favorit som jag också återvänt till i vår är Kay Scarpetta, Patricia Cornwells minst sagt framgångsrika rättsmedicinare. Det jag direkt slogs av när jag började läsa Grön död var att ingenting har hänt under de år Scarpetta och jag varit åtskilda. Pete Marino är fortfarande röd i ansiktet och svartsjuk på Benton, Lucy är otroligt vältränad och svåråtkomlig och Scarpetta har haft ålderskomplex i tjugo år utan att egentligen bli äldre. Mer om Grön död kommer i recensionen 4 maj.

Bokbloggsjerka – om läsvärd klassiker

Postat av

Veckan utmaning i bokbloggsjerkan som min namne arrangerar varje veckoslut kommer från Koko och handlar om att vi ska tipsa om en bok som är minst hundra år gammal, och motivera varför den är läsvärd.

Jag säger bara så här: om jag skulle tvingas tillbringa en tid på en obebodd ö och bara fick ta med mig en enda bok skulle jag inte tveka en sekund: Greven av Montecristo av Alexandre Dumas d ä. Den skrevs ursprungligen 1844 och publicerades först som följetong i en fransk tidning. Historien om den unge sjömannen Edmond Dantès som blir oskyldigt anklagad och dömd, och förpassad till fångön If på obestämd tid (livstid), träffar en lärd präst och nitton år senare lyckas rymma och, tack vare prästen, hitta en förmögenhet av omätlig storlek, som han använder för att hämnas alla de som svek honom – tja, den historien har allt.

Jag hade turen att få tag i boken (som egentligen är sex böcker i den utgåva från 1940-talet som jag har) på en loppis för en struntsumma. Jag avskyr tjocka böcker och väljer ofta bort romaner som är mer än 500 sidor (idealet är runt 300) men Greven är sammanlagt minst 1500 sidor och jag har läst den flera gånger.

Egentligen gillar jag inte heller historiska böcker, eller filmer, men förra sommaren fann jag mig själv läsa flera Jane Austen med stor behållning. Så om jag av någon anledning inte fick ta med mig Greven av Montecristo till en öde ö skulle jag smuggla med mig både Övertalning och Stolthet och fördom av Austen.

Det har gjorts en del filmatiseringar av Greven. Jag kräks över alla utom en: en fransk tv-serie som visades i svensk tv 1980. Övriga versioner bör lämpligen förpassas så långt in i glömskans vrår det går att komma.

Förra veckans utmaning, om nördiga böcker, hoppade jag över. Men jag inser nu att Greven av Montecristo kunde ha passat in även där. Jag ÄR nördig när det gäller just Edmond Dantès, alias Greven av Montecristo.

Så här snyggt försättsblad är det på den första delen i utgåvan från 1940-talet:

IMG_1928

Lucie Whitehouse – Före dig/recension

Postat av

Lucie Whitehouse: Före dig
Översättning: Maria Bodner Gröön
Etta förlag

whitehouse

Hannah Reilly åker till Heathrow för att hämta sin man, Mark, som varit i New York på en affärsresa. Planet landar, passagerarna kommer gående genom ankomsthallen men Mark är inte med. Han är inte heller med något av de andra flighterna från New York, så Hannah tvingas åka hem ensam.

Det blir en orolig natt innan hon får kontakt med sin man, som förutom att ha tappat sin mobil och råkat ut för en rad missöden mår bra och räknar med att komma hem inom ett par dagar. Men när Hannah försöker nå honom på hotellet visar det sig att han aldrig checkat in där. Och när hon tar kontakt med han kollegor blir de förvånade över att inte hon och Mark är i Rom, eftersom det är vad han sagt till dem.

Hannah börjar rota i Marks förflutna, hittar saker som han aldrig berättat om och tvingas inse att han har ljugit om sitt förflutna. Men sedan kommer han hem och allt blir – nästan – som förut. Åtminstone för en kort period.

Före dig är Lucie Whitehouses tredje thriller. Den är läsvärd även om tempot stundtals blir stillastående, framför allt i första halvan av boken. Senare delen är rappare och har inte lika många transportsträckor och med de många vändningarna som berättelsen tar hålls intresset vid liv.

I en helt annan bok jag läst i vår besvärades jag en del av överanvändningen av ”styng av”. I Före dig stavas det ”stygn av” i stället, och används lika frekvent. Finns det verkligen inga andra ord för att uttrycka det där plötsliga hugget av avund, sorg, i hjärtat eller vad det nu handlar om?