månadsarkiv: april 2015

Popcornshaveriet – eller När man gapar efter mycket …

Postat av

Popcorn och jag har en lång historia ihop. En gång räddade dessa puffade majskärnor till och med livet på mig. Jag var på en kurs där maten var minst sagt äcklig. En kväll fick jag nog av det mischmasch köket serverade och klev med bestämda steg ut från matsalen och körde till närmsta stad, dök in på en biograf, köpte en stor burk popcorn och sjönk ner i biomörkret (jag tror att det var Den siste mohikanen med Daniel Day Lewis jag såg, så det är många år sedan) och moffade i mig popcornen samtidigt som jag kände att livsgnistan återvände.

För ett par år sedan gjorde jag något drastiskt. Jag kastade min popcornsgryta! Den var vid det laget mer eller mindre slutkörd och fungerade dåligt. Därmed hade jag att välja mellan att antingen sluta äta popcorn eller gå över till micropopcorn. Det blev något mitt emellan. Micropop och jag blev inte riktigt goda vänner.

Nu har räddningen kommit, via ett youtubeklipp där någon kommit på den lika smarta som självklara idén att göra egna micropopcorn. Poppa i en påse, helt enkelt.

Så otroligt enkelt och så vansinnigt gott. Och precis lagom portion. Fast ibland vill man ju ha lite mer, så jag bestämde mig för att ta en större påse och fler corn. Men man ska inte gapa efter för mycket … Efter nästan tre minuters poppande började det lukta bränt. Och som det rök ur påsen när jag fick ut den! Mer och mer, tills jag öppnade dörren och slängde ut alltsammans. Den brända lukten har jag inte blivit av med än.

IMG_0013

I fortsättningen återgår jag till blygsammare portioner i påsar som inte börjar brinna.

IMG_0014

Paula Hawkins – Kvinnan på tåget/recension

Postat av

Paula Hawkins: Kvinnan på tåget
Översättning: Jessica Hallén
Massolit Förlag

hawkins

Rachel tar tåget till London vid samma tid varje morgon. På ett ställe stannar tåget nästan dagligen på grund av signalfel. Det ger Rachel en chans att studera husen längs spåren. Hon har själv bott i ett av dem, tillsammans med sin man. Sedan träffade han en annan kvinna och kastade ut Rachel.

Nu koncentrerar hon sig på ett annat hus. Där bor två människor, Jess och Jason. Det är så hon kallar dem när hon fantiserar ihop ett liv åt dem. De har det bra ihop, lever ett perfekt liv – så som hon själv gjorde innan hon blev sviken.

En dag ser Rachel Jess kyssa en man som inte är Jason. Det rubbar allt, krossar den bild hon byggt upp. Ett par dagar senare vaknar Rachel bakfull och med synliga spår av att ha blivit attackerad, men med svåra minnesluckor. Jess är försvunnen och Rachel tror att hon har information om vad som har hänt henne. Problemet är bara att plocka fram det ur hennes hjärna. Och att få polisen att tro på henne.

Kvinnan på tåget är Paula Hawkins skönlitterära debut som thrillerförfattare. Den har jämförts med Gone girl, vilket lär vara ett gott betyg. Jag vet inte: jag tröttnade på Gone girl efter 250 sidor och har lagt den i högen av böcker som troligen aldrig kommer att bli utlästa.

Det som möjligen kan motivera jämförelsen med Gillian Flynns succébok är att ingenting egentligen är vad det ser ut att vara. I Kvinnan på tåget manipuleras läsaren hela tiden. Vi får en liten ledtråd, vänder och vrider på den och tycker att vi vet hur den ska passa in. Sedan händer något som gör att allt förskjuts och bilden blir en annan.

Händelseförloppet skildras ur tre personers perspektiv: Rachels, Annas (exmannens nya hustru) och Megans (som Jess egentligen heter). Alla kapitel är uppbyggda på samma sätt: ett datum och en angivelse om det är morgon, eftermiddag eller kväll. Inom de strikta ramarna driver författaren skickligt berättelsen framåt mot det oundvikliga slutet.

Det jag uppskattar mest med boken är att karaktärerna är flerdimensionella. Rachel är alkoholist och hennes fyllor och spyor och svikna löften är skildrade med en uppriktighet som gör att jag nästan mår fysiskt illa. Hennes man bedrog henne men hon är sannerligen inte ett oskyldigt offer. Hon trakasserar dagligen hans nya familj och har till och med vid ett tillfälle tagit sig in i deras hus och fört bort deras barn.

Tänk så lätt det hade varit att skapa en gestalt som inte väckt de blandade känslor Rachel väcker, utan någon som jag reservationslöst tyckt om. Och tänk så ointressant den gestalten kunnat bli då.

En enda sak vill jag anmärka på: överanvändningen av ”ett styng av”. Det förekommer minst fyra gånger i olika sammanhang och det är i alla fall tre gånger för mycket. Men i övrigt är Kvinnan på tåget en bok jag kommer att minnas länge.

 

Mikaela Bley – Lycke/recension

Postat av

Mikaela Bley: Lycke
Lind & co

lycke

Mikaela Bley ska bli Sveriges nästa stjärna på kriminalförfattarhimlen. Jag vet inte vem som har bestämt det men uppenbarligen är hennes debutroman Lycke uppmärksammad redan från början. Och det är väl så en lysande karriär ska inledas.

Författaren har tidigare arbetat som inköpare på TV4 men satsar nu helhjärtat på skrivandet. Att hon har en bakgrund på tv gör valet av huvudperson självklart. Möt Ellen Tamm, kriminalreporter med döden i ständigt sällskap. Bortsett från olika bakgrund och familjeförhållande finner jag många likheter mellan Ellen Tamm och min namne, journalisten Annika Bengtzon i Liza Marklunds böcker. Båda är halstarriga och vägrar ta order, båda kör huvudet i väggen gång på gång utan att förstå det och båda är så omöjliga som personer att jag skulle springa all världens väg om jag hade oturen att stöta på dem utanför bokpärmarna.

Lycke är en åttaårig flicka som försvinner spårlöst från Kungliga Tennishallen i Stockholm. Hennes föräldrar är skilda, pappan är dessutom omgift med en svartsjuk kvinna som vägrar släppa in Lycke i den nya lyckliga familjen. Mamman har å sin sida svårt att släppa ut sin före detta man ur sitt liv och ingen av dem verkar se hur illa Lycke far av att inte få ta plats.

Ellen Tamm får av sin chef och före detta pojkvän i uppdrag att göra bra nyhet av försvinnandet. Hon blir besatt av att försöka hitta Lycke, och vägrar inse att hon borde släppa fallet när det blir personligt och hon riskerar bränna sig ordentligt. Demonerna som skymtar i bakgrunden blir allt tydligare och trots ihärdiga försök går det inte att dränka dem i vinmissbruk.

Brott mot barn är det värsta som finns och det brukar vara näst intill outhärdligt att läsa om det, även i fiktionens form. Men jag har märkligt svårt att bli engagerad i den här historien. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske sättet som det berättas på. Perspektiven flyttas hela tiden, åtminstone inledningsvis, mellan Ellen, Lyckes mamma, styvmamman och Mona, kvinnan som anställts för att ta hand om Lycke. Att byta berättarperspektiv brukar vara ett bra sätt att gå driv i texten men här blir det precis tvärtom. Alla inblandade beter sig underligt utan att läsaren får veta varför. När Ellen betalar flera tusen kronor kontant för en kopp kaffe undrar jag om jag har läst fel och det tar mer än halva boken innan jag får förklaringen. Och då har jag för länge sedan tappat intresset för frågan.

Boken tar sig efter 200 sidor och till slut har jag nästan glömt irritationen jag kände under den första halvan av boken. Men jag är tveksam till att vilja läsa mer om Ellen Tamm. Hon är helt enkelt inte tillräckligt intressant.