Våga lita på det undermedvetna

Bilden lånad från internet.

Bilden lånad från internet.

Det där med synopsis och detaljplanering när jag skriver romaner är inget för mig, det har jag skrivit om förut. Jag tar ut en ungefärlig riktning och låter sedan romanen växa fram efter hand. Ju mer jag skriver desto mer vet jag om fortsättningen och när jag är klar vet jag oftast varför jag skrivit si eller så.

När jag började skriva min nya roman, som är tänkt att bli en feelgood-roman (om jag bara visste vad som karaktäriserar en sådan; något jag tänker återkomma till) hade jag några karaktärer och en önskan att det skulle gå bra för var och en av dem.

Handlingen utspelar sig under en vecka på Fridhems folkhögskola i Svalöv. En av huvudkaraktärerna skulle bli förälskad under veckan, för kärlek passar fint i en feelgoodroman, tänkte jag. Därför introducerade jag en i mitt tycke lämplig figur för min karaktär att bli kär i.

Första scenen som han var med i var kort och sedan glömde jag bort honom. Tills jag kom på att ”visst ja, hon skulle ju bli förälskad”. In med honom på scenen igen. Och ut en stund, sedan med tvång in i handlingen ytterligare en gång.

Därefter var jag redo att kasta manus och mig själv i ett djupt hål. Det jag skrivit var så fruktansvärt dåligt att det inte fanns minsta chans att rädda det. Jag mådde dåligt en hel dag och en hel kväll och allt jag rörde vid gick sönder eller blev bränt.

Nästa dag bestämde jag mig för att ta bort personen ur manuset. Min huvudperson får klara sig utan kärlek. Lättnaden var stor. Och sedan började det undermedvetna jobba. I en riktning som den även tidigare visat men som jag inte fäst något avseende vid.

Plötsligt klickade kuggarna i varandra och romanmaskineriet började fungera igen. Den ratade figuren kan till och med få en ny chans; inte som försteälskare men en liten roll ska han få.

Jag brukar ofta säga att mina romankaraktärer tar över och bestämmer handlingen. Så är det verkligen. Fast egentligen är det bara det undermedvetna som agerar.

Mitt medvetna jag har ingen aning om hur man skriver en roman, men om jag vågar lita på den delen av medvetenheten som jobbar under ytan – då händer det saker hela tiden.

Ann Leary – Livet enligt Hildy Good/recension

leary

Ann Leary: Livet enligt Hildy Good
Översättning: Yvonne Hjelm
Massolit förlag

Hildy Good är en kvinna i 60-årsåldern som bor i samma småstad i New England som hon alltid har bott. Hon är regionens stjärnmäklare, eller har i alla fall varit, men i takt med att hennes alkoholkonsumtion ökar dalar stjärnan. Efter att döttrarna tvingat in henne på behandlingshem håller hon sig nykter. Åtminstone när hon är bland andra människor. I hemlighet dricker hon vin om kvällarna. Bara ett glas. Eller två. Eller tre. Synd, förresten, att låta det finnas en slatt kvar i flaskan – vinet kan bli dåligt.

I ett av husen hon säljer flyttar en oerhört rik man och hans unga vackra hustru in. Rebecca och Hildy finner varandra men vänskapen är inte okomplicerad. Som så ofta är det en man inblandad. Eller två, för Hildy har ett förflutet med stadens sopgubbe, och deras vägar korsas ständigt.

Ann Learys Livet enligt Hildy Good är en underhållande roman, eventuellt möjlig att sortera in i feelgood-facket (om det ska vara nödvändigt att placera boken i något fack) men utan det alltför sötsliskiga som ofta förknippas med genren.

Trots att Hildy på något plan är medveten om sina alkoholproblem anser hon att hon blir en bättre, trevligare och gladare människa efter några glas, och om hon inte skadar någon annan med sitt drickande är det väl inget som andra behöver lägga sig i.

Den lögnen håller henne berusad länge och det som är befriande är att författaren inte gör Hildy till ett offer eller till någon som man vill anklaga.

Eftersom romanen är skriven i jag-form kommer man nära Hildy. Den är dessutom skriven på ett sätt som ger illusionen av att man sitter i fåtöljen framför kaminen i Hildys hem och lyssnar när hon berättar om sitt liv. Hon gör små utvikningar, hon talar direkt till läsaren – skapar den typen av närvaro. Det är bara i en scen som berättarperspektivet flyttas, och först i efterhand tänker jag på det, vilket gör att jag trots allt köper det.

Sämst är väl egentligen den svenska titeln. Originalet The Good House är fyndigt men svårt att försvenska. Ändå tror jag att det hade varit bättre att behålla det framför den meningslösa svenska varianten som dessutom använts förut i ett otal varianter.