Det stora blå och det lilla blå

I förra veckan var jag på Fridhems folkhögskola för sommarkursen Att prata om film. För mig är det drömsemester att gå en sommarkurs och i år var det sjunde gången jag var på folkhögskolan i skånska Svalöv.

Förutom att titta på film, både korta och längre, gick vi igenom byggstenarna i film och fick en inblick i olika typer av filmanalys. Det var intressant och gav en extra dimension åt filmupplevelsen.

En av de filmscener vi diskuterade och analyserade var från den svartvita klassikern Den tredje mannen, en av mina favoritfilmer. Så fort jag kom hem beställde jag filmen på dvd och nu väntar jag på lämpligt tillfälle att återse detta mästerverk.

En av långfilmerna var Det stora blå, Luc Bessons film från 1988. Jag hade bara sett delar av den förut så det var spännande att äntligen se filmen, som jag tänkte på när jag namngav mitt hus (Det lilla blå). Det var en intressant film att diskutera, bland annat för att den spretade åt så olika håll. Naturfilm, sportfilm, romantisk komedi, drama. Vad ville filmskaparen egentligen säga med den?

Vi såg också en indisk film, Ett land utan kvinnor. Det var en upprörande film, jag satt och längtade efter min bettskena och fick massera käkarna då och då när jag bet ihop för hårt om den frustration som ville ut. Regissören heter Manish Jha, filmen är från 2003 och trots frustrationen och den stundtals vidriga handlingen kan jag varmt rekommendera den. Varje gång jag läser om länder och kulturer där pojkar är mer välkomna än flickor blir jag förbannad och tänker: vad skulle ni göra om det bara fanns pojkar och män? Filmen ger svaret.

Ett par av kortfilmerna vi såg var animerade: Miss Todd från 2013, en musikal om den första kvinnliga flygplanskonstruktören (1910) samt konstfilmen Aldrig som första gången, en dokumentär av Jonas Odell, där fyra personer berättar om första gången de hade sex. Båda filmerna var intressanta och sevärda, både till form och innehåll och båda finns att se på Youtube.

Sista långfilmen vi hann med var Thomas Vinterbergs Festen, den första Dogmafilmen från 1998. Jag har sett den förut, ett par gånger, men den griper tag lika mycket varje gång och jag kommer att se den igen. Den är mästerlig till både form och innehåll, även om jag den här gången kände att Dogmakonceptet inte tillförde något eftersom storyn i sig är så stark. Fast i analysen fick jag ändå hålla med om att det gav en starkare känsla av närvaro, som kanske gått förlorad av en mer traditionell filmteknik.

En sak som jag tog med mig från kursveckan var min önskan att se fler filmer från länder och kulturer jag inte kan så mycket om. Därför passade jag på att se Den gröna cykeln, en fin film från Saudiarabien i går kväll. Den fanns lämpligt nog på SVT Play.

CIMG0342 IMG_0005

Romankaraktärer, del 2

Emma

Ibland blir roman- eller filmkaraktärer ett hinder för framkomligheten. Jag köpte Jane Austens Emma i början av sommaren och tänkte att jag skulle njuta lika mycket av den som av de Austenromaner jag läste förra sommaren (Övertalning, Förnuft och känsla, Stolthet och fördom). Smarta, rappa, roliga och underhållande.

Men jag tycker så förskräckligt illa om Emma Woodhouse att jag inte fann något nöje i att läsa. Bokmärket ligger vid kapitel åttas inledning och förhoppningen är att jag så småningom ska ta mig vidare, men det krävs nog ett rejält vädermässigt högtryck för att det ska bli verklighet.

Jag inbillar mig att författarens syfte var att vi skulle le överseende åt unga Emma W och hennes försök att lägga sig i andra människors angelägenheter och försöka para ihop dem med lämplig partner, men jag vill bara göra som Mr Knightley till slut gör: skäller ut henne efter noter (jag har sett filmatiseringar av boken så jag kan storyn).

Ännu värre är att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om henne för att ens vilja önska henne problem i livet. Så länge hon håller sig ur vägen för mig får hon göra vad hon vill.

De-underkanda

En romankaraktär som jag däremot önskar ett rent helvete är Sebastian Bergman, Hjorth/Rosenfeldts idiot till kriminalpsykolog. I höst kommer femte delen i serien, De underkända. Jag ska läsa den i förhoppningen att han äntligen får vad han förtjänar. Det faktum att han förlorade fru och barn i tsunamin håller inte i längden som ursäkt för hans beteende. Bort med kräket, säger jag.

Oskuldens-tid

Skådespelaren Winona Ryder har också råkat ut för onda ögat. Det var när hon 1993 gestaltade May Welland i Martin Scorseses Oskuldens tid och satte käppar i hjulet för kärlekshistorien mellan Newland Archer (Daniel Day-Lewis) och Ellen Olenska (Michelle Pfeiffer). May var förvisso förlovad med Newland men det var uppenbart för alla att det var Ellen han älskade och borde ha fått.

Winona Ryder gjorde tyvärr sin gestaltning så bra att jag sedan dess har väldigt svårt för henne. Filmen bygger på Edith Whartons roman med samma namn och finns som pocket, för den som vill lida lite.

ivanhoe

När det handlar om Ivanhoes val av fel kvinna (Lady Rowena i stället för Rebecca) är det i mångt och mycket fråga om fel skådespelare. Ingen kan tycka att Lysette Anthonys bleka lady Rowena har en chans mot Olivia Husseys färgstarka Rebecca. Trots detta väljer Anthony Andrews Ivanhoe fel varje gång.

Å andra sidan hade det varit omöjligt med en mörkhårig Rowena eftersom hennes hårfärg i filmsammanhang symboliserar madonnan medan mörkhåriga Rebecca symboliserar horan. Talesättet Blondiner har mer kul men brunetter blir gifta, stämmer inte riktigt på film.

I tredje och sista delen i min lilla miniserie om roman- (och film-)karaktärer ska jag berätta om hur jag tänker när det gäller de personer som befolkar mina egna romaner.

 

T R Richmond: Vem var Alice?/recension

richmond

T R Richmond: Vem var Alice?
Översättning: Cecilia Falk
Massolit förlag

Alice Salmon är bara tjugofem år när hon dör och lämnar massor av frågor efter sig. Den största: vem var hon? Egentligen?

Hon möter sitt öde en vinterkväll. Berusad, kanske påtänd, har hon vinglat ner till en sjö i Southampton efter en fest och nästa morgon hittas hon i vattnet. En av professorerna vid Alices universitet, Jeremy Cooke, blir djupt skakad när han får höra om dödsfallet och i ett försök att hålla minnet av Alice levande bestämmer han sig för att ta reda på allt som går att hitta om henne och hennes öde och dokumentera det i en bok.

Den här romanen är resultatet av hans arbete. Författaren, T R Richmond, skriver som en programförklaring följande: Internet och sociala medier har revolutionerat hur människor kommunicerar och relaterar till varandra. Det var min fascination över detta som väckte idén till den här boken.

Vem var Alice? är inte någon vanlig roman. Den består av brottstycken av de digitala spår vi människor lämnar efter oss. Sms, röstmeddelanden, mejl, blogginlägg, twitterkonversation och så vidare bildar tillsammans med utdrag ur Alice dagbok, tidningsartiklar, brev som Cooke skriver till en vän och polisförhör de bitar av mosaik som ska göra bilden av Alice och hur hon egentligen dog fullständig.

Trots att det inte är en traditionellt linjärt berättad story som helt saknar gestaltning är det spännande läsning, och fascinerande att det här projektet faktiskt lyckas. Författaren lyckas manipulera läsaren så att man efter hand tycker allt mer illa om professorn och undrar vilken hans roll i dramat egentligen är.

Det är en fascinerande roman, inte bara till sin form utan även till innehåll och temamässigt. Visst är det intressant, det här med digitala spår. Allting lämnar avtryck, omöjliga att torka bort eller bränna. Det kan vara värt att minnas när vi delar med oss av våra liv på sociala medier.