I våras fick jag ett stipendium som gav mig tillräckligt mycket pengar att köpa en ny madrass. Det blev en med så kallat memoryskum (tempur). Bara det borde ha gjort mig misstänksam. Jag trodde att den skulle innebära höjden av komfort, hade hört så av flera människor som jag litar på. Det blev precis tvärtom. Nu har jag haft madrassen i cirka fyra månader och mitt hat till detta döda ting växer. Snart orkar jag inte gå in i sovrummet längre.
I början tänkte jag att det inte fanns något alternativ till att behålla madrassen. Tio år ska jag väl stå ut, tänkte jag och kände mig tapper. Sedan började jag vackla. I december fick jag tillbaka på skatten. Det hade jag definitivt inte räknat med, jag trodde att jag skulle få blygsamma femhundra kronor i kvarskatt.
Då började jag leka med tanken på att trots allt köpa en annan madrass och i bästa fall sälja den jag inte gillar – få tillbaka en del av vad jag lade ut.
I dag körde jag till sängvaruhuset för att titta på en bäddmadrass. Bara titta, jag sade det till mig när jag gick från bilen: jag ska INTE köpa någon madrass, bara känna på en, se om de har den på rean. Tanken var faktiskt att köpa en på Ikea. Men ibland blir det inte som man tänkt sig. Det kom en försäljare i vägen för min plan. Fy för försäljare! Ibland vet de precis hur de ska agera. Vi började prata datorer. Någon hade stängt av hans dator och han bad om ursäkt för att det tog lite tid innan den startade igen. ”Det är bara för att det är en pc”, sade jag, ”hade du haft mac hade det gått fortare”. Sedan avrådde han mig från att köpa en bäddmadrass (jag hade nämnt att jag helst ville ha en kontinentalsäng men eftersom mellandelen, dvs resårmadrassen, inte säljs separat och Ikea inte säljer i den bredd jag vill ha slog jag det ur hågen) och satsa på en ny kontinentalsäng i stället, till obetydligt högre pris än en bäddmadrass.
Jag var inte intresserad. Jag vill bara sova bekvämt, helst så billigt som möjligt. ”Vi har kampanjpris på sortimentet från en sängtillverkare. Prova!”
Det var som att lägga sig i en dröm. Jag började nästan gråta när jag insåg hur mycket jag ville ha en sådan säng. Sådan fluffig komfort.
När jag funderat en lång stund, till och med fått en kopp kaffe, blev jag tvungen att bita i det sura äpplet och slå till. Jag köpte en ny säng. I min värld gör man inte sådant. Man håller till godo med vad man har. Jag vet inte varför det är så. Jag har bytt datorer åtskilliga gånger de senaste åren, och varje dator har kostat mer än min nya säng. Jag köpte programvaror till datorn förra året för närmare tjugotusen kronor utan att blinka. Men en ny säng – när man precis har gjort ett misslyckat madrassköp och resårbotten inte är mer än elva år gammal.
Just nu är jag väldigt nervös. Tänk om alltsammans faktiskt var en dröm. En fluffig dröm som aldrig blir verklighet.
Fast jag har betalat handpenning. Och försäljaren sade att han skulle försöka skynda på tillverkaren så att jag får den så fort som möjligt. Han insåg allvaret när jag förklarade hur mycket jag hatar min tempurmadrass.
Om man vill sticka kniven i sin madrass – då är det på riktigt.