Anne-Lie Högberg: Det kommer aldrig mer vara du (Litet förlag)
När jag började läsa den här romanen, Det kommer aldrig mer vara du, hade jag precis läst ut en bok som jag tyckte väldigt mycket om. Den hade bra språk, fina miljöskildringar, intressant intrig och ett bra driv. Därför insåg jag snabbt att det var orättvist att fortsätta läsa Det kommer aldrig … Jag lade ner den efter tjugo sidor och plockade inte upp den förrän flera veckor senare. Då gick det bättre.
Agnes man Oscar berättar på midsommarafton att han är kär i en annan kvinna. Det blir en uppslitande skilsmässa för Agnes och deras tre barn. Hon byter bostad och jobb och inleder resan mot resten av sitt liv. Snart kommer nya män in i hennes liv – eller åtminstone i närheten av det, för hon är definitivt inte redo att släppa in någon så snabbt.
Det här är en feelgood-roman som tyvärr lämnar mig oberörd och varken roar eller oroar. Den stannar på ytan och vågar sig inte riktigt ner i de smärtdjup som författaren försöker gestalta, inte sällan med hjälp av kallsvett, som förekommer lite för ofta i den första tredjedelen av romanen.
Jag hittar fler upprepningar och till slut börjar jag göra noteringar direkt i boken på alla de brister som en uppmärksam redaktör borde ha sett och eliminerat. Som författare är det inte lätt att själv se sina favorituttryck och rensa bort dem, vilket är anledningen till att förlagen har redaktörer.
Litet förlag andas kvalitet, främst genom sina otroligt snygga omslag, där Det kommer aldrig mer vara du inte är något undantag. Därför är det tråkigt när det blir så här. Ett exempel: i stort sett varenda person i romanen stryker andra över kinden. Om EN person gör det kan det vara ett karaktärsdrag men om alla använder sig av denna ömhetsbetygelse blir det bara en tråkig upprepning. Här finns också många ögon som glittrar och fjärilar som fladdrar. Ibland är det bara ord som upprepas onödigt ofta: sex stycken NER på en enda sida, varav fyra är koncentrerade på tre rader, nog borde redaktören ha strukit åtminstone fyra av dem.
En annan sak som jag funderar över är Agnes ålder. Hon är trettio år men jag tycker att hon beter sig som om hon är betydligt äldre. Och när hon plockar fram ett fotoalbum vid en första dejt undrar jag om det verkligen är vad en trettioårig tjej skulle göra i en sådan situation.
Fast helt igenom negativ är jag inte. Det är en lättläst roman som andas optimism och som jag har förstått är omtyckt av de allra flesta läsare. Med ett lite bättre redaktörsjobb kan nästa roman säkert övertyga även mig.
Bra recension av en bok jag inte behöver läsa.
Tack! Du kanske skulle ha tyckt om romanen, många gör det. För mig blev det svårt att bortse från bristerna men om man fångas av berättelsen är det säkert lättare att acceptera.
Tydligt att kunskap och rutin förändrar en som läsare. Litteraturvetare dissekerar omedvetet fram berättelsens skelett. Den här gången hindrar språkliga städbrister dig från att ta till dig innehållet. Tur för många populära författare att de flesta bara slukar böcker utan att reflektera över konstruktionen eller utförandet.
Jag har alltid tyckt att språket aldrig får komma i vägen för berättelsen. Ibland är språket för ”bra”, som med Christoffer Carlssons alla metaforer i debutromanen, och ibland är det så undermåligt att det verkligen sticker ut. Här är det, som du skriver, städningen som inte har skötts. Jag läser ju helst brittiska författare eftersom jag inte vill bli besviken på svenska.