The great Gatsby, med Robert Redford och Mia Farrow i huvudrollerna, hade premiär 1974 och blev mest känd för kläderna och musiken. Jag såg den på bio i Malmö och köpte skivan.

Sedan gick nästan fyrtio år och Baz Luhrmann gjorde en nyinspelning av filmen, den här gången med Leonardo DiCaprio som Jay Gatsby, mannen som ägnar hela sitt vuxna liv åt att försöka vinna kvinnan som han älskade och aldrig kunde glömma.

Nyinspelningen släpptes för inte så länge sedan på Netflix och det var då jag bestämde mig för att titta på båda versionerna. Originalet ligger i HBO Nordics katalog.

Nu har jag gjort det. Kvoten för romantik och hopplös kärlek, egocentricitet och ytlighet är för stunden fylld. Om jag nu inte ska läsa boken också, när jag ändå håller på.

Som ögongodis är båda sevärda. Baz Luhrmanns filmer är alltid färgglada karameller med blankt papper och i den här filmen finns alla möjligheter till extravaganza.

Den fyrtio år gamla filmen är självklart mer nedtonad, långsammare, tjusigare och med softat filter som irriterar nästan lika mycket som de svettvåta ansiktena, som ska illustrera den heta sommaren.

Det går inte att skriva eller filma den här typen av kärlekshistorier längre. Tiden har för länge sedan sprungit ifrån den sortens romantik. Men det är vilsamt att då och då få sjunka in i en tid då det varken fanns mobiler eller facebook. Då kärleken var evig – åtminstone från den ena parten.